Blattesvenskan                                                                                                   2006-04-12

Blattesvenskan                                                                                                                                                  2006-04-12

 

"Blattesvenskans" berikande eller fjärmande diskuteras flitigt i media i dagarna. Den enorma uppståndelsen kring ämnet har inte bara ställt författare, intellektuella och språkforskare mot varandra utan också frambringat en djup och grundlig osämja mellan bröder och systrar, unga och gamla och elever och lärare.

 

Shuu bre Kurdman? Cok nice guss, eller hur? Aboo, yaoo, småler en femtonårig pojke i förbifarten när han ser mig och Lisa sitta på skolgården och njuta av eftermiddagssolen. Han förstärker sin något svävande kommentar genom att samtidigt blinka "broderligt" mot mig och rusar sedan iväg till sina basketspelande klasskamrater. För Lisa, som sitter med slutna ögon och ler välkomnande mot den efterlängtade vårsolen, är språket pojken talar totalt främmande. Hon har nyligen avslutat sin lärarutbildning, flyttat till Stockholm från ett litet samhälle i Värmland och förverkligat sin dröm om att få arbeta med elevers språkutveckling i en mångkulturell skola.

          – Var det där kurdiska? undrar hon nyfiket, med tanke på min kurdiska bakgrund, och slår upp ögonen.

     – Kurdiska?! Nej, det var "blattesvenska", även kallat "Rinkebysvenska", "miljonsvenska", "förortssvenska", "invandrarsvenska" och/eller mycket annat. En del påstår också att denna språkröra är en dialekt av det svenska språket ...

          – Dialekt?! avbryter hon mig med stora ögon. Jag förstod då ingenting. Ja, det skulle vara ditt efternamn i så fall. Och "eller hur" ... Men vad sa han då?
          – Han tycker att Du är snygg och sexig.
          – Oj, jaha ... hmmm ... funderar Lisa något generat, fullständigt tagen på sängen, då hon inte förväntar sig några "komplimanger" om sitt utseende av en elev.

 

"Blattesvenskans" berikande eller fjärmande diskuteras flitigt i media i dagarna. Den enorma uppståndelsen kring ämnet har inte bara ställt författare, intellektuella och språkforskare mot varandra utan också frambringat en djup och grundlig osämja mellan bröder och systrar, unga och gamla och elever och lärare. 

 

Å ena sidan hävdar tidningen Gringos unga och av någon underlig anledning arga skribenter med bestämdhet att Rinkebysvenskan talas av två "exkluderade" miljoner svenskar – vilket naturligtvis stämmer lika lite som deras påstående om att miljonsvenskan är en dialekt av det svenska språket. Dialekt är, så vitt jag vet, norrländska, skånska, värmländska, göteborgska med flera. Men fortfarande svenska! Femtonåringens kommentar ovan om Lisas yttre är inte en dialekt utan en röra av turkiska, engelska, arabiska och svenska ord. Punkt. Att – som Gringo gör – pådyvla två miljoner människor Shuubresvenskan är respektlöst och kränkande mot alla de människor som dagligen kämpar och sliter för att lära sig korrekt svenska. Denna så kallade "dialekt" är för många ungdomar och vuxna – invandrare som svenskar – synonymt med inkompetens, okunnighet och integrationsfientliga invandrarungdomar som vägrar lära sig det svenska språket.

 

Å andra sidan menar litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström med flera andra att förortssvenskan är ett tilltrasslad, förvirrande och sexistiskt grabbspråk som endast talas av ett par tusen tonåringar i de segregerade förorterna. Den som lever och arbetar i segregationens vagga och förstår sig någotsånär på ungdomars attityd och inställning till livet och det motsatta könet vet att detta är en korrekt analys. Visserligen betyder turkiskans guzz (kiz) i direkt översättning tjej (alltså ingen synonym, eftersom "tjej" ju knappast kan vara synonymt med "tjej") men användningen av ordet i "förortssvenskan" och därmed betydelsen måste sättas i sitt sammanhang, så som tonåringarnas kroppsspråk, var, när, hur och varför man använder sig av det (som svenskans "brud"). Exemplen är många men det bör räcka med femtonåringens kommentar ovan om sin lärare, Lisas, yttre.

 

Vad det hela i slutändan handlar om – åtminstone så som jag ser det – är genvägen eller omvägen in i integrationsprocessen. Jag menar: anta att en flyktingfamilj anländer till Sverige i morgon. Ska/Vill de gå genvägen eller omvägen i sitt nya hemland? Vilken svenska vill de lära sig? Vad tror blattesvenskaförsvararna? Ska vi uppmuntra familjen att lära sig HelaSverigeSvenskan eller förortsblattesvenskan? Gringoledningen bör åka ut till förorterna, träffa dessa nyanlända familjer och fråga dem själva.

 

Josef Kurdman