Brev till Sveriges poliser                                                                                          2016-04-27

Brev till Sveriges poliser
 
Bästa poliskår,
 
Tack, tack för att Ni finns! Tack för att Ni i vått och torrt, dygnet runt, gör våra liv lite tryggare och lite drägligare att leva. Tack för att Ni alltid, under alla omständigheter och utan minsta tvekan står redo för att skydda och försvara oss medborgare, våra rättigheter och våra gemensamma värderingar – med Era egna liv som insats, dessutom. Det är stort och det är respektingivande. Tack! 
 
Ni har säkert – som alla vi andra – familjer, barn och nära och kära som väntar på Er där hemma när Ni är ute och arbetar. Skillnaden är att våra närmaste vet att vi kommer att komma hem, medan Era – kan jag tänka mig – lätt kan bli oroliga och otåliga varje gång Ni blir lite försenade till middagen. Det är följaktligen inte enbart Ni som skall ha en eloge utan också Era familjer och Era barn som måste leva med oron och bävan över att Ni kanske aldrig mer kommer hem igen. Deras tålamod och väntan är värd all respekt.
 
Ärade poliser, det är ett faktum att det fantastiska samhälle som vi har byggt upp och är stolta över med största sannolikhet skulle rasa samman om det inte vore för Er och det – tyvärr – många gånger farliga och otacksamma arbete som Ni ihärdigt och outtröttligt utför. Ni ska veta det att vi är många som uppskattar Er och Er närvaro på våra gator och torg. När brottsbenägna typer bryter mot lagen och hotar vår vardag, så är det betryggande att veta att Ni finns där, att Ni är den instans, den ”skyddsborg” som vi kan söka vår tillflykt till. För annars, om inte Ni vore "den sista och slutliga instansen" som vi tryggt och förtroendefullt kan förlita oss på, vart skulle vi då vända oss? Ja, vi skulle förmodligen ta lagen i egna händer för att försöka försvara och skydda oss, vilket i sin tur skulle leda till kaos, förödelse och upplösning av den samhällsordning som nu råder och som har tagit många generationer att bygga.
 
Det här med ”sista och trygga instansen” är grundläggande i mitt detta brev till Er, därför kan jag inte låta bli att kort berätta om en dröm, eller, rättare sagt, en mardröm, som jag hade för några månader sedan: Jag är jagad av fyra mycket aggressiva och hotfulla nazister och springer för livet. Det är mitt i natten, jag är barfota och vintermörkret är lika tätt som den kritvita snön på marken. När det ser riktigt illa ut och nazisterna närmar sig mig mer och mer, ser jag till min glädje att det fortfarande lyser hos några av mina grannar och vänner. I tron att de ska hjälpa mig och släppa in mig springer jag i desperation från hus till hus och ringer och bankar på deras dörrar, men ingen öppnar, i stället drar de ner sina persienner mitt framför ögonen på mig, släcker sina lampor och lämnar mig åt mitt öde. Jag fortsätter springa men rasisterna är nu så nära att jag kan känna deras flås och andedräkt i nacken. De bär på olika tillhyggen, så som stenar, knivar och järnrör, som de kastar efter mig samtidigt som de skriker att jag ska dö. Precis då, när mina ben och knä börjar svikta och fascisterna nästan hinner ikapp mig, får jag syn på en polisbil. ”Äntligen! Räddningen”, tänker jag och känner hur mina benmuskler fylls med nya krafter. Jag springer fortare nu, för att så snabbt som möjligt nå fram till polisbilen (alltså ”den sista och egentliga skyddsborgen”). Men när jag nästan är framme kliver de två polismännen ut ur bilen och börjar plötsligt plocka av sig sina mörkblåa polisuniformer. Jag stannar upp när jag till min förskräckelse ser att deras överkroppar och armar är tatuerade med nazistsymboler och att deras huvuden är rakade. De lyfter sina armar i en Hitlerhälsning och ”heilar”, rasisterna bakom mig skrattar högt och hälsar på samma sätt tillbaka och sedan kramas de, dunkar varandra kamratligt i ryggen och berömmer varandra om ”hur lätt det var att lura svarskallen in i fällan”. Jag tror inte mina ögon och kan knappt andas när rasisterna, hotfulla och berusade av sin triumf, börjar omringa mig. Jag känner mig som ett villebråd, som en liten elefantunge som blir jagad och omringad av hundratals hungriga hyenor och som inte ser någon annan utväg än att ge upp kampen, lägga sig ner och blunda inför det kommande ... Plötsligt händer det som inte får hända, mina ben ger vika och jag faller handlöst ihop i den kritvita snön. De sex nazisterna kastar sig över mig som om de vore utsvultna rovdjur och börjar slita, slå, sparka och dunka mitt huvud i asfalten, länge, tills jag förlorar medvetandet, tills mardrömmen till slut släpper sitt grepp om mig och jag vaknar genomsvettig och förstår att jag är hemma, i min säng.
 
Detta var – som sagt – en dröm och har ingenting med verkligheten att göra. Men händelseförloppet i denna mörka och plågsamma mardröm illustrerar verkligen vikten av ett fungerande sista och trygga skyddsborg, alltså den instans som vi till slut söker hjälp hos och som vi – framför allt – tveklöst ska kunna lita på. Alltid. I alla väder. Ni, poliskåren, är alltså den borg som till varje pris skall/måste värna och beskydda oss och våra rättigheter. Ända in i det sista. Och detta måste göras uppriktigt, grundligt och öppenhjärtigt, alldeles oavsett vilka vi är eller vilken bakgrund vi har. ”Men vi gör ju det”, kanske Ni tänker nu … Jag förstår att Ni tänker och känner så. Och det är bra, det är både viktigt och önskvärt att Ni tänker och känner så. Men vet ni vad, mina vänner, det är minst lika viktigt – om inte viktigare – att allmänheten är övertygade och upplever det så. Annars är den skyddsborg som Ni bevakar och som skall ge beskydd och trygghet inte till mycket nytta och stannar – i medborgarnas ögon – vid att enbart vara en tom och meningslös fästning som man till och med vid behov undviker att söka sig till …
 
I drömmen fallerar inte mitt förtroende för bara vänner och grannar utan också för den sista skyddsborgen – Polisen. I verkligheten är det naturligtvis annorlunda. Eller, rättare sagt, det borde/måste vara annorlunda. Vänner och grannar kan svika och förråda men rättsväsendet får aldrig göra det. Aldrig någonsin. Bara blotta tanken att poliskåren skulle svika sina åtaganden och sin ”svurna ed” är tillräckligt skrämmande. Konsekvenserna för ett sådant förfarande skulle givetvis vara katastrofala för samhället och för det demokratiska och blomstrande Sverige vi lever i. Lika förödande kan det vara för den enskilde medborgaren om enstaka poliser någon gång tar sig friheter och avviker från sina grundläggande förpliktelser och/eller skyldigheter.
 
Om en polis, i vilket omtvistligt fall som helst, till exempel i trafiken, är ”för snabb” i sin bedömning och ”hellre fäller än friar” den misstänkte så har den polisen inte bara gjort tjänstefel utan också satt grundvallarna och tilltron till skyddsborgen i gungning. Och den drabbade har oftast inte mycket att säga till om och måste helt enkelt acceptera polisens beslut. I bästa fall, om den misstänkte har rikligt med tur, efter ett – av polisen – ”påtvingat erkännande”, slipper han eller hon undan med en förmaning; har personen i fråga otur däremot och dessutom träffar på en polisman/kvinna som inte mår bra just i den stunden, så verkar det inte spela någon roll om den misstänkte erkänner eller protesterar. Personen blir då genast varse om att ”en dålig dag på jobbet” (för polisen) inte alltid går hand i hand med det motto svensk rättsväsende och polis skall arbeta efter, nämligen att ”hellre fria än fälla”. Det är med andra ord slumpen och polisens mående som ibland verkar avgöra hur tung bördan blir och vad för slags efterverkningar vederbörande får gå och bära på. Och när det gäller mående så kan vi nog tveklöst vara överens om att även Ni, poliser, kan ha dåliga dagar. Ni är inte mer än människor och Ni har naturligtvis Era egna – privata och/eller jobbmässiga – bekymmer att brottas med, bekymmer som givetvis inte försvinner bara för att Ni sätter på Er polisuniformen. Allt detta förstår och respekterar de flesta människor, men de fastslår samtidigt att polisens mående inte under några omständigheter får gå ut över individen på gatan. Om det mot all förmodan gör det, att vanliga medborgare får betala för Ert mående, så riskerar den trygga borgen att falla. Sakta men säkert. Alltför många människor som jag pratar med har känt av ”polisens mående” vid olika tillfällen och känner numera varken sympati eller empati för Er, vilket är en ytterst oroväckande utveckling. 
 
Bästa poliser, allmänheten är väl bevandrade i det som förväntas av Er, att Ni ska/måste vara ”hårda ute på fältet”, för det kräver polisarbetets tuffa och ibland påfrestande natur, men vi är också väl medvetna om att det krävs av Er att Ni ska vara rättvisa. Och respektfulla. Den absoluta majoriteten av Er klarar av det, att vara ”hårda” och samtidigt tillförlitliga och vördnadsfulla. Dessvärre misslyckas några av Er med att upprätthålla dessa nödvändiga tre förehavanden vid liv samtidigt. Dessa Era kollegor klarar av att vara hårda men visar inte minsta lilla tillstymmelse till att vara rättvisa och respektfulla. Detta i sin tur leder till att dessa enstaka individer inte bara förstör polisens goda rykte utan också – som sagt – raserar tilltron till den trygga fästningen …
 
Personligen kommer jag aldrig att förlora min tillit till poliskåren, oavsett vad som händer och oavsett om/hur några enstaka polisers mentala (o)hälsa påverkar mitt liv. Men jag har – efter att själv ha blivit ”hellre fälld än friad” i en fullständig solklar trafiksituation – genomgått ett uppvaknande: dels har jag upplevt att poliser som inte erkänner och backar från sina uppenbart felaktiga beslut är farliga poliser, för alla, för hela samhället; dels har jag lärt mig att jag måste bli lite ödmjukare inför andra människors misstänksamhet gentemot Er, samt vara lite återhållsammare i mitt ständiga försvar av ordningsmakten; och dels har jag erfarit att även (naturligtvis) Er omdömesförmåga kan brista ibland. Medvetet eller omedvetet.
 
Till slut vill jag gärna tillägga att det ska mycket till innan jag tar ord som ”rasist” eller ”rasism” i min mun men jag har märkt att ”min mardröm” allt oftare dyker upp i mina tankar vid olika möten med polisen … Tyvärr.
 
(Och nu, precis i samma ögonblick som jag har skrivit klart mitt detta brev till Er, så hör och ser jag på nyheterna hur en man blir misshandlad och utsätts för rasistiska glåpord av en polisman. Därför tillkom detta sista stycke. ”Åk hem jävla arabjävel!” hör man polismannen skrika bland annat. Och vi vet alla att sådana rötägg finns inom polisen och att de då och då skriker ut det hat som de går omkring och bär på. Det, om något, är obehagligt, att veta att det finns rasister inom poliskåren men att inte veta vilka det är. Sådana vill man ju inte möta i någon gränd eller be om hjälp av (tänker återigen på min dröm). Och ja – som sagt – jag vet hur påfrestande Ert arbete kan vara vid vissa förhållanden. Men återigen, rasistiska och fördomsfulla poliser måste avlägsnas omedelbart bort från allas vår – oavsett bakgrund – trygga och gemensamma borg.)
 
Lycka till i Ert viktiga och behövliga arbete.
 
Vänliga hälsningar
Josef Kurdman