Det var bättre förr                                                                                                                                           2006-02-25

Det var bättre förr                                                                                                                                      2006-02-25

 

Sverige är tyvärr inte längre "det lilla landet med den stora famnen", som jag inte för allt länge sedan stoltserade med för mina vänner och ovänner.


Många människor som jag kommer i kontakt med hävdar med bestämdhet att det var bättre förr. Hur mycket bättre eller sämre det var förr – och framför allt vad som var bättre eller sämre – beror naturligtvis på vem man frågar eller vem som uttalar sig i ämnet. En äldre kvinnas tolkning av förr skiljer sig onekligen avsevärd från en yngre kvinnas – liksom det svar man skulle få av två män som är i olika faser av sina livslängder. Skulle man sedan fråga en person med invandrarbakgrund om hur han/hon ser på dåtid och nutid och jämföra svaret med den infödde svenskens så skulle beskedet alldeles säkert skilja sig ytterligare, beroende på livserfarenhet, livsåskådning och i vilken del av världen personen i fråga är född.

 

Själv härstammar jag från en orolig världsdel – Mellan Östern (turkiska Kurdistan) – där rasism, trakasserier och hunger förföljde – och förföljer – en lik ens egen skugga. Ur ett kurdiskt perspektiv är det alltså ingen skillnad på förr och nu. Ja, åtminstone inte för dem vänner, grannar och släktingar som alltjämt misslyckas i sina försök att fly från motsättningar, krig och kaos. Min far hade förmågan och turen att göra det, vilket jag är glad för i dag. Men vad jag framför allt är tacksam för är hans beslutsamhet att bosätta sig just i Sverige av alla de länder i Västeuropa som i mitten av sextiotalet skrek efter utländskt arbetskraft. Det var ett Sverige som genomsyrades av optimism, glädje och storslagna framtidsdrömmar som han och hans tre vänner kom till, berättar han. Arbete och bostäder fanns det gott om och företeelser som diskriminering och rasism existerade inte, det märktes åtminstone inte. Tvärtom. Svenskarnas famn var öppen och de var mycket tillmötesgående och "tog alltid väl hand om nyanlända främlingar". Min fars bild av dåtidens Sverige bekräftas av hans vänner och många andra som kom i slutet av 60-talet och i början av 70-talet.

 

I dag ser verkligheten annorlunda ut. Som så många andra länder med en invandrad befolkning har också Sverige kört vilse i sin egen politik och har mer eller mindre misslyckats i sina ansträngningar och ambitioner att förverkliga och befästa en stabil integrationspolitik. Sverige är tyvärr inte längre "det lilla landet med den stora famnen", som jag inte för allt länge sedan stoltserade med för mina vänner och ovänner. Under många år var jag helt övertygad om att Sverige skulle bli det första land i Västeuropa som bröt segregationen och cementerade en stabil och långsiktig integrationspolitik. Kanske var det naivt, kanske var det för optimistiskt, då vi allt oftare hör och läser om hur människor på grund av sin hår- och/eller hudfärg särbehandlas och sållas bort i arbets- och bostadsförmedlingarnas olika köer. Så gott som varje dag bevittnar vi hur människor gallras bort, kränks och förödmjukas enbart på grund av sina "konstiga" namn. Absurt, eftersom de flesta bärare till dessa annorlunda namn är födda och/eller uppvuxna i Sverige och är därmed "uppfostrade" i den svenska skolan. De är med andra ord inte längre några "främlingar" i sitt nya hemland och behärskar både det svenska systemet, det svenska språket och "de svenska koderna" som vilken etnisk svensk som helst. Plus lite till ...

 

Och medan fler och fler av dessa nysvenskars fäder och mödrar – liksom en stor del etniska svenskar – beklagar sig över att det var bättre förr står politiker och andra ansvariga aktörer handfallna och häpna inför det faktum att de mörka och jämlikhetsfientliga krafterna flyttar fram sina positioner för var dag och sprider sitt hat lik en skogsbrand som verkar omöjlig att kväva.

Riksdagsvalet år 2006 kommer med största sannolikhet att bli en rysare ...

 

Josef Kurdman