En taxichaufförs tankar                                                                                                                            

En taxichaufförs tankar                                                                                                                            

 

Bara i Stockholm finns det över tvåhundra svarttaxibilar som kör på gator och vägar varje kväll och natt utan att polisen eller politikerna gör något. Och att det inte görs någonting är ett hårt slag mot både våra plånböcker och vår självkänsla som yrkesförare.

 

Det skattefuskas för nästan två miljarder kronor om året inom taxibranschen. Den bedömningen gör skatteverket, där en specialgrupp just nu hårdgranskar sexhundra små och stora taxiåkerier i bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Håkan Asplund som leder skatteverkets projektgrupp kommer siffrorna att bli avsevärt större när granskningen är avslutad. Att skattefusket är så utbrett är förvånande, säger Asplund, som menar att det egentligen är mindre möjligheter till fusk och fiffel inom taxibranschen, eftersom det är väldigt reglerat.

 

Förvånande eller inte, mindre möjligheter till fusk eller inte så välkomnar den absoluta majoriteten av taxichaufförer och åkare ännu fler och ännu hårdare granskning av sin bransch. De lever i verkligheten och vet att det fuskas mycket mer än det som skattemyndigheterna har upptäckt. En taxichaufför jag talade med säger frustrerat: "Sverige är byråkratins, mjäkighetens och långsamhetens vagga. Och detta vet självklart de som söker sig till vår bransch – bara för att de kan utnyttja myndigheternas flathet. Dessa lycksökare lurar inte bara staten på enorma summor skattemedel utan blåser också oss på vårt levebröd. Och under tiden är polisen och ansvariga politiker upptagna av att utreda, dokumentera och vända på papper och handlingar. Att de inte lyckas göra något åt saken är, anser jag, kränkande mot oss som seriöst försörjer oss på detta och betalar våra skatter och avgifter. Samtidigt kan jag faktiskt ha en viss förståelse att vissa åkare och chaufförer som – även om det är helt oacceptabelt – tvingas fuska ..."

 

Tvingas? avbryter jag. Vad menar Du nu? "Jag menar att polisen i första hand borde koncentrera sig på den enorma svarttaxiverksamheten som pågår runt om i storstäderna", fortsätter den gråhårige chauffören. "Där finns hundratals miljoner kronor som hamnar rätt ner i fickorna på kriminella. Bara i Stockholm finns det över tvåhundra svarttaxibilar som kör på gator och vägar varje kväll och natt utan att polisen eller politikerna gör något. Och att det inte görs någonting är ett hårt slag mot både våra plånböcker och vår självkänsla som yrkesförare. Vi ser varje kväll och natt hur svarttaxibilar kör iväg med "våra" kunder mitt framför ögonen på oss, vilket inte bara är frustrerande utan också uppmuntrar till fusk. Går inte myndigheterna till handling och gör något åt detta så går det inte ihop rent ekonomisk för de etablerade åkerierna, vilket naturligtvis kan leda – och leder – till fusk och fiffel. Och inte nog med att många av oss måste köra mellan tolv och femton timmar om dagen och därmed riskera vår egen och kundernas säkerhet, är vi också tvungna att leva på en månadslön som knappt räcker till hyran. Jag ska tala om för dig, jag har nu kört taxi i snart tjugoåtta år och tänker ofta på tiden innan avregleringen. Det var en tid då man kunde leva gott på sin lön och aldrig behövde köra mer än tio timmar om dagen för att få ihop dagskassan ..."

 

Vi åker i tystnad i några minuter. Chauffören ser ut att trivas i nostalgins värld och även om jag inte har lust att störa honom i hans tillbakablickar så kan jag inte låta bli att fråga om han är för en återreglering av taxibranschen. "Nej", svarar han. "Den tiden är förbi för länge sen och jag tror inte någon åkare eller chaufför vill ha det tillbaka. Däremot måste det göras fler grundliga kontroller och uppföljningar av lycksökarnas aktiviteter – både av de seriösa bolagen och av svarttaximarknaden. Inte som nu, att man granskar skojarna någon gång då och då och utgår ifrån att det ska vara tillräckligt."

 

Josef Kurdman