Ett fattigt språk                                                                                                                               2009 - 05 - 15            

Ett fattigt språk                                                                                                                                        

 

Däremot kunde jag inte låta bli att be honom utveckla sin upptäckt av det "fattiga" svenska språket. Vad menade han och hur hade han kommit fram till denna slutsats?

 

Häromdagen hade jag bråttom och satte mig i en taxibil på Kungsgatan i Stockholm. Efter att ha hälsat på den mustaschprydde chauffören, som liksom jag hade invandrarbakgrund, bad jag om att få komma till Valhallavägen. Han kastade en undrande blick på mig, startade bilen halvhjärtat och kliade sig sorgset och mumlande i skäggstubben: "Sjallavallavägen ...? Sjallavallavägen ...?"

 

"Sjallavallavägen?!" Nej, Valhallavägen! ville jag envisas men tänkte att han kanske skämtade, att han möjligtvis hade upptäckt den kvickttänkta och underhållande sidan hos sig och nu prövade sina komikertalanger på sina kunder. Men det mest troliga, tänkte jag, är nog att han har bristfälliga kunskaper i det svenska språket, för det kunde ju knappast vara så att mitt uttal av detta historiska gatunamn var helt åt skogen. Jag rannsakade mitt minne för säkerhets skull: Valhallavägen ... Sjallavallavägen ... Sjallavalla... Vallasjalla... Nej, det var ingen idé att plåga sig själv, eftersom förvirringen och röran i huvudet bara blev större och större ju mer jag experimenterade med orden. Det är absolut inget fel på mitt uttal, kom jag fram till, hjärnan och talorganen envisades med att "Valhallavägen" – hur jag än vände och vred på tungan – stämde bäst. Och inte heller hade jag hunnit konsumera någon sprit denna dag.

 

Som sagt, jag hade bråttom. Och det verkade nu som om även chauffören började bli angelägen att komma bort från taxistolpen illa kvickt, eftersom hans många kollegor bak i kön började tuta otåligt och skrika att han skulle lämna taxikön. Så äntligen svalde han sin stolthet och frågade med ett obestämt och generat leende: "Kompis, var vara den Sjallavägen?"

          "Sjallavägen?!" Jaa du, kompis, säg den som vet det, ville jag skoja men avstod. Jag lät också bli att påminna honom om att han utelämnade "...valla...". Nyss hette det ju Sjalla"valla"vägen, vilket i mitt tycke var snäppet närmare sanningen än "bara" "Sjallavägen".

 

Hur som helst, nu behövde jag i varje fall inte hysa några som helst tvivel om det ena eller det andra – min invandrarbroder hade helt enkelt dåliga kunskaper i vårt numera gemensamma språk. Och han var definitivt ingen komiker. "Jag guidar dig gärna, kör bara rakt fram så kommer vi till Valhallavägen", tröstade jag honom, med eftertryck på gatunamnet.

 

"Kompis, du prata sveniska mycket brå!" konstaterade han glatt: "Sjur du sveniska lära mycket brå? Du bår Sverige mycket år?" När jag berättade att jag är uppvuxen i Sverige och kom hit som barn kom den eviga och oundvikliga frågan som alla invandrare ställer till alla invandrare: "Vilken land du komma?" Från Kurdistan, svarade jag, varpå han började beklaga sig över belastningarna med att bo i Sverige. Det mesta var påfrestande, allt ifrån vintern och svenskarnas kyliga hållning till rasism, diskriminering och kvinnornas frihet och deras sätt att vara. Men det värsta, anförtrodde han sig mig, är det fattiga svenska språket. "Jag sjar Sverige bått tolv år och det fattig språk, sveniska", sa han med en allvarlig stämma och verkade förvänta sig att jag skulle hålla med. Jag hade en hel del invändningar mot alla hans olika teorier men hade varken tid eller lust att gå in på några djupare diskussioner med honom. Däremot kunde jag inte låta bli att be honom utveckla sin upptäckt av det "fattiga" svenska språket. Vad menade han och hur hade han kommit fram till denna slutsats? "Kompis", log han, "du vet kärlekspråk, för kvinnor, sveniska, mycket fattig. Man pratar, pratar, pratar men det inte går brå, kvinna förstår inte kärlekprat. Kvinna vill inte gå hemma mig. Ord inte räcker så brå ..."

          Nej, det ska Gudarna veta, ville jag beklaga mig, att orden inte alltid räcker till och att det oftast behövs lite mer än bara ord för att få en kvinna i säng, men jag lät bli, då jag inte ville komplicera till situationen ännu mera. Däremot kunde jag inte låta bli att ställa en andra fråga till denne språkvetare: "Ursäkta att jag avbryter men jag måste fråga dig. Kan du kinesiska?"

          "Kines...?" undrade han och tittade medlidande på mig, som att han var säker på att jag trodde att vi levde i Kina. "Nej, jag kan inte kinaspråk. Varför fråga Kina?"

          "Nej, eftersom Du verkar så otroligt språkkunnig så undrar jag om du tycker att kinesiskan är tillräckligt rikt och utvecklat, om du har några intressanta åsikter och funderingar angående det kinesiska språkets ställning bland de rika och fattiga världsspråken?" Det hade han inte, som jag misstänkte, så jag ställde min tredje fråga: Okej, nu får du bestämma dig, kan du svenska eller kan du inte svenska? "Nej, inte så mycket brå, bara lite", uppmärksammade han mig, vilket ledde till min fjärde och sista invändning till denne intressante språkprofessor: "Men om du nu inte behärskar det svenska språket, hur kan du då veta att det är fattigt och outvecklat? Man måste väl behärska ett språk för att kunna uttala sig om dess starka och svaga sidor. Eller ...?" Han tystnade, funderade ett ögonblick och utbrast sedan i förtjusning: "Kompis, fi fan, nu du säger poängen! Jag förstår, jag gjårt fel. Jag måste gå kursen, lära sveniska brå, sen prata!"

 

Väl framme vid "Sjallavallavägen" betalade jag för resan, tackade för skjutsen och lämnade honom ensam med hans språkliga reflektioner.

 

Josef Kurdman