"In-Vandrare" ...
I Kanada, där integrationen av nyanlända alltjämt fortskrider i harmoni och samförstånd och verkar fungera bättre än i många jämförbara länder, använder man sig mycket återhållsamt av begrepp som "första generationens invandrare", "andra generationens invandrare" och/eller "tredje generationens invandrare". Det, om något, är exkluderande, tycker de. Istället har man, hör och beundra, kommit på den lysande idén att säga "första generationens kanadensare" och "andra generationens kanadensare" ... Därefter, i och med den tredje generationens "ankomst", upphävs benämningarna "första" och "andra" helt, och kvar blir, ja, rätt och slätt enbart kanadensare. Det, om något, är inkluderande, tycker de. Själv älskar jag denna välkomnande och fullkomligt briljanta "åtgärd", som är enkel, integrerande och, dessutom, kostnadsfri. Så, ett stort och hjärtligt lyckönskande till Kanada.
 
När det gäller vår egen integrationspolitik här hemma vill jag säga det som jag alltid har sagt: Heja Sverige! Och heja oss som bor i detta underbara land! Bättre kan vi! Det vet vi. Vi är redan bättre än många andra länder och vi är fast beslutna om att bli minst lika bra som kanadensarna. Och nej, ärade läsare, jag är varken fixerad vid ordet "invandrare" eller blir störd av det, inte ett dugg; åtminstone inte för min egen del, eftersom jag ju faktiskt, bokstavligt talat, vandrade-in i Sverige en gång i tiden (som liten grabb), på mina alldeles egna fötter och ben. Däremot är det på lång sikt ohållbart att människor som är födda här blir kallade för invandrare. De har inte vandrat-in till Sverige och kommer heller aldrig att göra det, hur nazister och fascister än vänder och vrider på det. Även de, de mest omedgörliga rasisterna, kommer naturligtvis att en dag inse det enkla och självklara, nämligen att majoriteten av "invandrarna" inte är in-vandrare.
 
Det skall också tilläggas att jag är väl medveten om att somliga invandrare stör sig på frågan om varifrån de kommer. Till dem skulle jag, med all respekt, vilja säga: Gör inte det! Det är oftast en liten och harmlös fråga i all välmening, men som ibland leder till onödigt missförstånd och osämja, därför att vissa av oss "anar en viss rasism" i frågan. Jag vågar påstå att det är tvärtom, att de svenskar som frågar oftast är entusiastiska och nyfikna på ens bakgrund, precis så som när vi invandrare engagerar oss i varandras bakgrund. Faktum är att rasister inte ställer sådana frågar, eftersom de varken är intresserade eller bryr sig om svaret. De är så trångsynta och indoktrinerade i sina av hat fyllda skallar att de ser alla invandrare som en enda homogen grupp och därför, på ren svenska, skiter i varifrån vi kommer.
 
För egen del blir jag faktiskt glad varje gång någon frågar mig om vilket land jag kommer ifrån. Jag ser det som en möjlighet att få berätta om mitt hemland, Kurdistan, och den smärta som mitt folk har genomlidit i århundraden, och gör än idag. En italienare kanske vill berätta om den rika matkulturen i sitt hemland, en thailändare kanske vill berätta om de vackra och varma stränderna i sitt land och en svensk kanske kan berätta sådant som du inte känner till men gärna vill veta om ditt nya hemland, Sverige. Om inte annat så kan "den lilla oskyldiga frågan" leda till nya och kanske livslånga bekantskaper, bara man lägger sina "rädslor" åt sidan och ger varandra en chans. Det är enbart så, genom möten och utan på förhand utformade misstankar som vi kan skapa och förverkliga den så behövliga och livsviktiga gemenskapen i Sverige.   
 
Till slut, och detta måste understrykas, vi får absolut inte tro att alla som inte frågar om ens härkomst är rasister.
 
Josef Kurdman