Kund utan ansikte                                                                                                                                          

Kund utan ansikte                                                                                                              

 

Hennes värsta mardröm, tänker jag, måste nog vara att hon en dag kommer att möta en taxichaufför som helt enkelt vägrar att köra henne: "Vill du inte visa ansiktet och bevisa att du är du så kan jag tyvärr inte köra dig!"


Kvinnan som jag ska köra från Fittja till Huddinge sjukhus står redan ute i kylan och väntar när jag anländer till adressen. Hon sätter sig i baksätet utan att säga ett ord och sträcker fram sitt färdtjänstkort. Att hälsa eller överhuvudtaget tala med främlingen bakom ratten behöver hon ju naturligtvis inte göra, eftersom all nödvändig information – så som namn, kundnummer och destination – redan finns på min display. Och skulle denna information mot all förmodan inte överensstämma med de uppgifter som finns på hennes kort så skulle taxametern inte starta. Dessutom kan man säkerställa respektive kunds identitet genom fotot som finns på de flesta färdtjänstkort. Det är med andra ord omöjligt att köra fel kund. Eller, åtminstone näst intill omöjligt, eftersom allt det ovannämnda förutsätter att man kan se kundens ansikte.

 

Kvinnan som nu sitter i baksätet i min bil är klädd i en så kallad "burka", ett klädesplagg som främst används av kvinnor i det muslimska Afghanistan. Den är utformad på ett sådant sett att den täcker kvinnans hår, ansikte, kropp och händer totalt; och bäraren kan endast se "ut" genom ett finmaskigt nät framför ögonen. Jag kan alltså varken se eller få någon ögonkontakt med min kund, vilket gör det omöjligt att avgöra om hon är kvinnan på färdtjänstkortet. Hennes värsta mardröm, tänker jag, måste nog vara att hon en dag kommer att möta en taxichaufför som helt enkelt vägrar att köra henne: "Vill du inte visa ansiktet och bevisa att du är du så kan jag tyvärr inte köra dig!"

 

Det mesta tyder på att fler och fler muslimska kvinnor/flickor i Sverige väljer (eller tvingas) att klä sig i enighet med Islams föreskrifter. Det ser vi dagligen på gator och torg och i olika skolor. Men det finns ett dilemma och det känner även muslimerna av, nämligen att de inbördes inte finner en samstämmighet i tolkningen av dessa påbud. Hur mycket av ansiktet, håret eller andra kroppsdelar en kvinna "får visa", eller måste dölja, beror helt och hållet på vilket land personen i fråga är född i. "Klädsmaken" kan också variera avsevärd från stad till stad och från by till by.

 

I Sverige råder religionsfrihet. Alla religiösa yttringar skall respekteras. Och så länge muslimska kvinnor/flickor själva – utan tvång – väljer att klä sig i burka eller andra dräkter så finns det egentligen inte så mycket att orda om. Det vi däremot måste prata om i slöj- och burkadebatten är att många utländska föräldrar – och även vissa svenskar – inte inser det faktum att vi, invandrare, nu är här. I Sverige. För alltid. På gott och ont. Och att både kvinnor och män kommer att bli påverkade av det som händer utanför hemmets fyra väggar. Jag menar: så länge en muslim "tvingar" sin dotter att bo i Sverige och så länge dottern kan se och höra hjälper det föga om pappan så sätter tusen lager av slöjor på henne. Hon blir självklart influerad av den frihet som hennes jämnåriga kamrater i skolan, på fritidsgården och på gatan lever i. För att hindra detta finns det, som jag ser det, två alternativ; att dottern är döv och blind eller att pappan bestämmer sig för att återvända med familjen tillbaka till hemlandet. Annars blir den envisa inställningen till slöjan eller burkan bara en tom tröst och frustration i pappans förvirring och maktlöshet över sitt och sina barns liv. Risken är stor att denna vanmakt kan leda till våldsamma och oacceptabla handlingar, som till exempel hedersmord.

 

Min kund sitter tyst i baksätet och väntar på att vi ska komma i väg. Väl medveten om att jag gör tjänstefel bestämmer jag mig för att dra hennes färdtjänstkort genom kortavläsaren utan att be henne att visa ansiktet. En enda fråga skulle jag vilja fråga henne och alla andra muslimska kvinnor som försvarar burkan och slöjan, med förevändningen att det är "den inre skönheten" och inte det yttre hos en kvinna som skall betraktas: hur i hela friden skall jag kunna lära känna din "inre skönhet" om vi inte får prata med varandra, om jag inte kan se en endaste centimeter av ditt yttre?

 

Jag inser i nästa ögonblick att frågan inte hör hemma i taxibilen och avstår från att fråga. Färdtjänstkortet blir godkänt av min taxameter och vi åker i tysthet mot Huddinge.

 

Josef Kurdman