Lika barn leka bäst                                                                                                                           2004-11-12

Lika barn leka bäst                                                                                                                        2004-11-12

 

I vissa skolor arrangeras fotbollsmatcher där "svenskar" spelar mot "invandrare" (undrar i vilket lag Zlatan och Henke skulle välja att spela ... ).


Alla har vi någon gång hört eller till och med kanske använt oss av uttrycket "lika barn leka bäst". Vilket av alla världens tusentals språk som är moder till detta urgamla talesätt och i vilket århundrade det har sitt ursprung är här och nu ointressant. Det intressanta – men skrämmande – i dag är att allt fler människor i Sverige, både vuxna och unga, uttrycker sina åsikter och sitt missnöje med sina liv och sin omgivning på detta obehagliga sätt. Oavsett om de är svenskar eller invandrare. Alla verkar också vara väl insatta och medvetna om den negativa laddningen i meningen och använder det just därför. I dag handlar inte "lika barn leka bäst" om exempelvis fattiga och rika, eller storstadsbor och bybor, utan svenskar och invandrare. Om "vi och dem". Oron i samhället växer och det borde vara en väckarklocka för politiker, föräldrar, lärare och övriga vuxna som eftersträvar en långsiktig och hållbar integrationspolitik. Utgångspunkten för alla berörda parter måste vara att invandrarna är här, i Sverige, för alltid.

 

Själv möter jag hundratals elever, föräldrar och lärare dagligen i mitt arbete i olika skolor runt om i landet. Våra samtal har ofrånkomligt kommit att handla om vem som är mest lik vem, vem som är bättre eller sämre än den andre och vem som kan "leka" bäst med vem. Attityden, inställningen och aggressiviteten bland elever gentemot varandra – och i vissa fall mot lärare och övriga vuxenvärlden – kan många gånger vara hårresande. I vissa skolor är segregationen så total att minsta form av samhörighet är obefintlig. Ett slående exempel är att helsvenska elever äter sina luncher i egna "friade zoner" i matsalen medan ungdomar med invandrarbakgrund sätter sig på sina utvalda platser. Fotbollsmatcher arrangeras där "svenskar" spelar mot "invandrare" (undrar i vilket lag Zlatan och Henke skulle välja att spela ... ).

 

Det fascinerande i skolvärlden är att "invandrarelever" sinsemellan har sitt ursprung i minst hundra olika och helt vitt skilda världar, såsom ekonomiskt, socialt och kulturellt. De är inte en homogen grupp och har således lika mycket, eller lika lite, gemensamt inbördes som de har med etniskt svenska barn. Men trots detta faktum verkar det inte finnas några större hinder för lyckat samarbete och vänskap. Detta är ett mycket tydligt exempel på att även "olika barn" kan "leka bäst"! Och det är här min poäng ligger: kan en sextonåring med till exempel kurdiskt, polskt, indisk eller chilenskt bakgrund komma överens och bli vän med till exempel en kinesisk, serbisk, somalisk eller tunisisk sjuttonåring, så kan/borde vänskap skapas och frodas även med de flesta i den svenska gruppen. Om båda sidor bara kunde öppna sig och ge varandra en chans. Och det gör dem!

 

Ljuspunkten i mörkret som jag beskriver ovan är att majoriteten av ungdomarna, oberoende av etnisk bakgrund eller kön, har ett enormt stort behov och önskan av att prata, debattera och "vädra luft" i olika frågor som rör in- och utvandring. När samtalen väl har kommit i gång dröjer det sällan mer än ett par lektionstimmar innan de flesta börjar närma sig varandra på ett förståndigare och respektfullare sätt, både fysiskt (t.ex. i matsalen) och rent intellektuellt.

 

Jag önskar innerligt att jag slapp skriva om detta ämne, att allt var frid och fröjd och att problemet "vi och dem" inte existerade, men det gör det. Tyvärr. Och när man – som i mitt fall – är mitt i centrum av segregationens vagga kan/får man inte låta bli att försöka "väcka björnen som sover". Men, naturligtvis, under kontrollbara och hanterbara former.

 

För ett år sedan knivmördade en av dessa tusentals förvirrade och vilsna tonåringar en lika förvirrad och vilsen jämnårig kamrat i Sollentuna. Tragiskt. Inom loppet av några få minuter har de två pojkarnas familjer dränkts i kaos och sorg, sorg som kommer att ta – om ens möjligt – ett helt liv att bearbeta.

 

Med beklagande och all respekt för familjen Waites smärta och lidande för bortgången av sonen James.

 

Josef Kurdman