Livsfarlig fritidssyssla                                                                                                   2016-09-25

Därför sätter ungdomar eld på sina förorter ...
 
Bilbränder och stenkastande ungdomar har kommit att bli ett plågsamt huvudbry för det svenska samhället. Frågan är inte längre om, utan när en brandman, polis eller en ambulansförare faller offer för tonåringarnas meningslösa och livsfarliga fritidssyssla.  
 
Somliga menar att upprinnelsen till ilskan i förorterna är medborgarnas missnöje och uppror mot den misslyckade integrationspolitiken. Ja, en del av svårigheterna i utsatta områden kan säkert förklaras med invandrarnas utanförskapskänsla; men (!) när det gäller bilbränder och stenkastande tonåringar förutsätter det att femton- sextonåringar är politiskt medvetna och någorlunda insatta i frågor som rör diskriminering, utanförskap och segregation. Något som de naturligtvis inte är. De är barn! Hade deras tankeförmåga varit tillräckligt utvecklat för att förstå och bekymra sig över integrationspolitiken så hade förståndet också räckt till att inse konsekvenserna av stenkastning, bilbränder och annat brottsligt – nämligen ännu mer segregation och ännu mer utanförskap. De hade i sådant fall också kommit underfund med att deras vanvettiga vandalisering i första hand drabbar de själva, deras familjer och alla andra invandrare; och att rasismen – till högerextrema grupperingars glädje – breder ut sig ännu mer. Som sagt, de är barn och deras förmåga att reflektera över sådana funderingar är begränsat.
 
”Fattigdomen” som präglar dessa områden kan inte heller vara orsaken till stenkastning och annan ödeläggelse, eftersom fattigdom oftast är mycket mer utbrett i många av dem länder som olika invandrargrupper kommer ifrån. Polis, ambulans- och brandkårspersonal i dessa länder kan röra sig fritt ute på gator och torg, utan att oroa sig för stenkastande tonåringar. Dessutom vet vi att ordningsmakten i dessa länder ofta använder sig av brutalare metoder och ett mycket tuffare språkbruk gentemot ”demonstranter (!)” än den svenska polisen. Men liknande bekymmer som vi ser i våra svenska förorter existerar inte i dessa hemländer (här får man inte beblanda och jämföra med t.ex. palestinska och kurdiska ungdomars stenkastning på ockupationsmakternas polis och militärer). I de flesta utvandrarländer, vid eventuell samhälleliga svårigheter, är det tvärtom, då ungdomar oftast hjälper och underlättar för polisen att utföra sitt arbete. Så, naturligtvis handlar det inte heller om att det skulle ligga i – som rasister påstår – ”invandrarnas kultur att kasta sten” …
 
Jag träffar dagligen hundratals högstadie- och gymnasieelever i mitt arbete inom skolvärlden och diskuterar dessa frågor med dem. Anledningen till vissa tonåringars dumdristiga handlingar må vara – som vissa forskare, poliser och politiker menar – sysslolöshet, jakten på spänning och tillfredställelse i en grå vardag och vuxenvärldens tafatthet i att skapa meningsfulla fritidsaktiviteter, vilket de flesta ungdomar – i början av våra möten – är benägna att hålla med om. Men efter några samtal och närmare analys av elevernas tankegångar förefaller det sig snart att ovannämnda förklaringar och orsaker bara är ytliga och enbart yttringar på något djupare som håller på och gror i förorterna, nämligen identitetskriser, kulturkrockar, förvirring, okunskap om rättigheter och skyldigheter och motivationsbrist i att handskas med dagliga och framtida utmaningar i det nya hemlandet. 
 
Och dessa fem punkter är, vågar jag påstå, den omedelbara efterverkningen av vissa – fysiskt och/eller mentalt – frånvarande föräldrar och deras ständiga återvändandedröm till de forna hemländerna, vilket (i barnens undermedvetna) resulterar i ointresse, rotlöshet och ett ”kärlekslöst” förhållande till det nya hemlandet.
 
Invandrarnas önskan om att en dag kunna återvända till hemländerna är naturligtvis varken konstigt eller märkvärdigt; Kristina från Duvemåla gjorde det och hennes Karl-Oscar gjorde det. Länge. Mina egna föräldrar gjorde det och gör det fortfarande efter många år i Sverige. Rötterna glöms givetvis inte bort bara för att man har bott i ett annat land ett antal år, konstigt vore det annars. Men det är också just här, när föräldrar förväntar sig att barnen – som varken vill eller ”känner” för hemländerna – måste längta tillbaka lika mycket som de själva gör, som problem uppstår. Först i familjen, sedan i det övriga samhället. Den djupa kluvenhet och förvirring som barnen ofta brottas med medför att de dels förlorar respekten för föräldrarna – som ju en gång varit deras gigantiska förebilder men som nu inte förmår att förverkliga sin högsta önskan – och dels för samhället, eftersom ”svenskar ju är rasister och vill egentligen inte ha oss här”, som allt fler unga tror och ”har hört”. Det är med andra ord här, precis här, som det ”kärlekslösa förhållandet” till det nya landet tar sin början och slutar i förorternas smärtsamma verklighet.
 
Och naturligtvis blir inte allt detta bättre av att vissa debattörer skyller stenkastning och bilbränder på samhället och invandrarnas ”utanförskap”. Det, om något, blir en passande och välkommen förevändning för de unga som är mest brottsbenägna att bränna bilar, utsätta polisen för stenkastning och sedan lägga skulden på Sverige.