Mördarpack                                                                                                                                                 2005-09-03

Mördarpack                                                                                                                                              2005-09-03

 

"Bögar, psykiskt och fysiskt sjuka är en felande länk i mänskligheten och måste därför utrotas. Det är Guds vilja och Han kommer inte att bli besviken när vi kommer till makten."


London. Den 7 juli 2005. Fyra självmordbombare tar med sig femtiosex människor in i döden, skadar hundratals och lyckas sätta skräck i miljontals barn, unga och gamla. Ungefär samma scenario utspelar sig i flera andra länder. Så gott som varje dag. Dessa fruktansvärda illdåd kan inte på något sätt förstås, försvaras eller förlåtas, oavsett vad orsaken eller ändamålet är. Men mitt ibland oss – i Sverige och i andra länder – lever och verkar knäppskallar som är glada och lyckliga åt det som dessa hänsynslösa terrordåd leder till – död och förödelse. Till antalet är de få men de finns. Tyvärr.

 

Jag tänker på rasister och nazister, som med sina halmfyllda och oftast grovhyvlade hjärnskålar skyller några dårars brott på alla mörkhåriga och/eller mörkhyade människor. Som om de själva vore mycket bättre än de kriminella jönsarna när det gäller respekten för liv, lag och ordning. Helt oprovocerat kan de attackera, sparka och plåga fullständigt främmande människor som om dessa vore odödliga. Många har dött på grund av den misshandel som de har blivit utsatta för och ännu fler har fått men för livet. Och så tänker jag naturligtvis på hjärntvättade muslimska extremister, som bakom sina tilltrasslade och ovårdade skägg och i sin omättliga hunger på blod efterlyser fler "stordåd" av "Guds krigare".

 

Dessa två grupperingar är i sin sjuka livsåskådning så långt ifrån varandra som man någonsin kan komma – förutom på några få punkter: att hata oliktänkande, judar och att vid minsta tillfälle skapa avsky, motsättningar och kaos bland människor. Jag vågar påstå att de till och med beklagar sig över att de fyra självmördarna i London inte lyckades ta med sig fler liv än "bara" femtiosex stycken in i mörkret. Med andra ord, ju fler döda och ju större ödeläggelse desto mer glädje och desto effektivare hatpropaganda – mot varandra och mot resten av världen.

 

Men det mest skrämmande och gemensamma i deras besvikelse, frustration och ilska är att bägge sidor verkar vara helt övertygade om att Gud står just på deras sida då de slår, utlöser sina bomber och mördar. De tror och tillber bägge en och samma Gud (oftast omedvetna om det) men med den skiljaktigheten att de högaktar olika profeter. Jesus och Muhammed. "Med Allahs hjälp ska vi utrota alla otrogna", säger en ung muslimsk fanatiker utan att blinka och är säker på att himmelrikets dörrar skall vara öppna för honom dagen då han anländer. "Om tjugo nationalister rusar in i en butik eller affär som ägs av en svartskalle och bränner ner hela skiten och skjuter blatten i huvudet så anser vi inte att det är ett brott", säger en nazist på fullaste allvar och fortsätter: "Bögar, psykiskt och fysiskt sjuka är en felande länk i mänskligheten och måste därför utrotas. Det är Guds vilja och Han kommer inte att bli besviken när vi kommer till makten."

 

Vad vill dessa bittra och empatilösa varelser egentligen? Vet de det själva? Tror fårskallarna verkligen att Gud (om Han nu finns) står på deras sida i deras onda och grymma handlingar? Gud ska ju – så vitt jag vet – vara god! Eller ...? Vad de egentligen gör är ju att skymfa Gud och Hans lag när de på fullaste allvar tror att de går i Hans och profeternas fotspår. Jag är säker på att både Jesus och Muhammeds själ och ben värker i deras gravar, att de gråter och sörjer dessa dumskallars inställning till mänskligheten, till liv och död.

 

Jag har själv muslimsk bakgrund och har läst Koranen om och om igen, analyserat innehållet så gott jag har kunnat och är mer än någonsin övertygad om att paradisets dörrar är stängda för självmordsbombare och annat mördarpack. De hamnar definitivt inte i lyckolandet, som de själva tror, utan åker med huvudet förre in i helvetets lågor, utan minsta möjlighet till benådning. Några högt uppsatta islamska imamer som jag har talat med – alla oberoende av varandra – betonar följande: "Allah har i sitt väl genomtänkta budskap och i sin boning inte plats för människor som tar saken i egna händer och tar livet av Hans tjänare. Det gör HAN själv. När tiden är mogen."

 

Josef Kurdman