Profeten, hunden och björnen                                                                                                              2007-10-09

Profeten, hunden och björnen                                                                        2007-10-09

 

Att Profeten Muhammed liknas vid en hund uppfattas av muslimer som den yttersta förolämpningen – en kränkning som är mycket grövre än när Profeten Muhammed tecknades som terrorist i den danska tidningen Jyllands-Posten.

 

I olika delar av världen anses olika djur vara kraftfulla, stolta och mäktiga. Djur som människan inte bara fruktar utan också hyser stor respekt för. I Sverige och många andra länder anses björnen vara ett sådant djur. Det är troligen på grund av detta som många svenskar och andra nordbor heter just Björn. Kraftfull, stolt och mäktig – som en björn. Den tanken och önskan var åtminstone de lyckliga föräldrarnas förhoppning när de tilldelade sina nyfödda söner detta namn. I andra delar av världen, till exempel i Turkiet, är/var föräldrars tro och längtan att deras nyfödda söner en dag skulle bli lika resliga, självsäkra och prominenta som ett lejon. Därför heter många turkar "Aslan".

 

Björnen däremot, i Turkiet och i många andra länder, besitter inte samma pondus och egenskaper som sin like i norden. Tvärtom. Den anses vara klen och ryggradslös och är därför avskyvärd, vilket har medfört att "ayi" (björn på turkiska) kommit att bli en ytterst kränkande och verkningsfull svordom i folks mun. Följaktligen är människor försiktiga med att använda sig av detta kraftfulla uttryck i förekommande fientligheter. Gör man det så är nämligen risken överhängande att man inte bara bli skjuten i knäna utan också i huvudet.

 

Björnens negativa anseende i dessa länder är naturligtvis resultatet av människans grymheter mot detta djur genom århundraden. Tills bara för några år sedan jagades och fångades björnungar fortfarande och lärdes upp till "dansande björnar" av så kallade björnjägare. Tillvägagångssättet i "uppfostran" var mycket brutal, då björnungarna ställdes i en bur vars golv var täckt med glödande kol. Och medan det stackars djuret hoppade, skuttade och under plågsamt lidande förgäves försökte undvika hettan under tassarna blåste björnjägaren i en flöjt. Syftet var att björnen alltid skulle förknippa flöjtljud med smärta och glödande kol. Så efter många månaders hård "träning" var björnjägaren (med flöjten i handen) och den nu något större björnungen (kedjad upp till öronen) redo att ge sig ut på gator och torg för att "dansa" och roa de nyfikna storstadsborna. Dessa hade aldrig sett en björn i dess naturliga miljö och tolkade därför djurets "helhjärtade" försök till "dans" som brist på värdighet och självaktning. På så sätt – eftersom björnen dansade efter människans pipa och "tillät" sig förlöjligas – föddes svordomen "ayi".

 

När det gäller hundens anseende i vissa samhällen är det sämre ställt än björnens, eftersom den trots sin "frihet" stannar kvar hos sin förtryckare – människan. Hundens medfödda och uppriktiga lojalitet missbrukas och utnyttjas till den yttersta gränsen, men den är ändå tacksam, lojal och viftar glatt på svansen för en köttlös benbits skull. Godtroget vaktar den hemmen, ladugårdarna, fårhjorden och kostallet dygnet runt, oavsett väderlek och årstid. Den envisas med att stanna kvar trots att den ofta sparkas, stenas och utsätts för andra grymma påfrestningar, av såväl barn som vuxna. Hunden är med andra ord – i allmänhetens ögon – den värsta sortens levande varelse, en tiggare utan någon som helst skam eller självaktning. Därför är "köpek" eller "it" (hund på turkiska) ett slagkraftigare svärord och används där "ayi" (björn) inte kränker motståndaren tillräckligt. Denna "svordom" har under århundraden lett till att åtskilliga släktfejder utkämpats och slutat i stor blodsutgjutelse.

 

Det är på grund av denna "hundverklighet" som muslimer världen över är skakade, uppretade och ursinniga på Lars Vilks rondellhundar. Att Profeten Muhammed liknas vid en hund uppfattas av muslimer som den yttersta förolämpningen – en kränkning som är mycket grövre än när Profeten Muhammed tecknades som terrorist i den danska tidningen Jyllands-Posten. "Terrorist" i den enes ögon kan som bekant vara hjälte i en annans. Men en hund ... En hund är alltid en hund. En tiggare. Det är tyvärr den synen miljarder människor har – oavsett trosinriktning – när det gäller människans bäste vän. Likaså var det i Sverige och i väst för inte så länge sedan.

 

Ärade läsare, yttrandefriheten är demokratins mest grundläggande och oumbärliga pelare som vi ska vara stolta över och värna om. I Sverige och i resten av världen. Lika stolta ska vi vara att/om vi använder oss av den med ansvar, empati och med respekt.

 

Josef Kurdman