Svarttaxi och våldtäkter                                                                                                                             

Svarttaxi och våldtäkter                                                                                                                            

 

Vetskapen om dårarnas närvaro i vår omedelbara närhet är frustrerande och plågobringande, men det som plågar mest är vår – vissa vanliga och hederliga medborgares – totala frånvaro av respekt för och mot oss själva.

 

Det pågår ett krig på våra gator och torg. Och i våra hem. Ett psykologiskt krig. Åtta av tio kvinnor vågar inte gå ut ensamma på kvällarna och åtskilliga män är oroliga för att deras fruar, döttrar och/eller systrar skall råka illa ut – i värsta fall möta en våldtäktsman – då de är ute och roar sig eller bara tar en kvällspromenad. Tyvärr förvandlas denna ängslan allt oftare till en verklig mardröm för ett stort antal kvinnor och slutar i tragedi och många raserade liv. Naturligtvis har förnedringen och kränkningen av kvinnor inte någon bestämd tid eller plats men blir särskilt påtagligt under sommarkvällarna och när nattmörkret omsluter städer, skogar och parker likt svarta moln. Då klär sig några oftast misslyckade, brottsbenägna och/eller drogpåverkade jävlar i fårakläder, ger sig ut på gator och torg och beblandar sig med oss andra. Och medan vi som är någorlunda beskaffade med några av de mest grundläggande mänskliga egenskaperna, så som empati, omtänksamhet och ödmjukhet, njuter av det som sommarkvällen har att erbjuda har dessa känslolösa avskum ett enda mål i sikte: att misshandla, våldta, kränka och/eller tillfoga sina offer så mycket smärta som möjligt. En smärta som i värsta fall inte ett liv räcker till att bearbeta.

 

Dessa fega uslingar är oftast osynliga men de finns där och kommer alltid att göra det. I olika skepnader. "Förare i falskskyltade taxibilar kan ligga bakom den senaste tidens våldtäkter i Stockholm", stod det att läsa i gratistidningarna för några månader sedan. Det är med andra ord inte längre bara "vanliga" svarttaxiförare som sitter i oskyltade bilar som man ska varna varandra och sina bekanta för utan också för förare i bilar med falskt "taxi"-skyltning. Vetskapen om dårarnas närvaro i vår omedelbara närhet är frustrerande och plågobringande, men det som plågar mest är vår – vissa vanliga och hederliga medborgares – totala frånvaro av respekt för och mot oss själva. Det är vi som inspirerar och uppmuntrar våldsverkarna att uppnå sina avskyvärda syften. Väl medvetna om att ett möte med dessa kriminella och empatilösa typer kan sluta i förödelse "tillåter" vi dem att förstöra våra liv genom att sätta oss i deras bilar och låta de styra bilen åt det håll som de själva önskar. Har vi tur kommer vi till våra nära och kära i samma skick som vi lämnade dem, vill det sig riktigt illa – vilket händer ofta – kan vi hamna var som helst, bli rånade, våldtagna och sedan dumpade i någon mörk skog.

 

Frågan är: trots vetskapen om riskerna, trots alla upplysningskampanjer och all nyhetsrapportering, vad driver somliga kvinnor till att åka med fullständigt främmande män som de träffar i ett gathörn mitt i natten? Är det alkoholen? Är det bristen på legitima taxibilar? (Det finns över femtusen registrerade taxibilar i Stockholm och dess förare vill inget annat än att se till att kunderna kommer hem välbehållna. Bristen på taxibilar som många talar om är mig veterligen endast på julafton och nyårsafton.) Är det kanske så enkelt att dessa kvinnor är så innerligt naiva och blåögda och tänker "det händer inte mig"? Eller kan det rent av vara så illa att en del kvinnor helt enkelt söker "spänning" i en grå vardag och därmed risken/chansen (beroende på hur man ser det) att råka ut för något oförutsägbart/obehagligt/oväntat? Jag har ingen aning. Jag vet att bara att många kvinnor alltjämt utmanar ödet och åker både svarttaxi och "taxi"-skyltade privatbilar.

 

Josef Kurdman