Vän med fienden                                                                                                                                 2010 - 02 - 15            

Vän med fienden                                                                                                                                        

 

- Jävla svartskalle, håll käften och kör för i helvete, annars får du smaka på den här morakniven, skrek hans kompis plötsligt och petade med den rödskaftade kniven i min midja. Inte hårt, men tillräckligt kännbart.

 

– Du får en hundring till Haninge. Svart! Är det okej? undrade den ene mannen och la en hundrakronorssedel på instrumentbrädan utan att invänta svar.
– Nej, det är inte okej. Jag kör inte svart.
– Men för fan, kom igen nu, en hundring rakt ner i fickan!
– Sorry killar, jag kör inte svart. Försök med en annan chaufför ...
– Jävla svartskalle, håll käften och kör för i helvete, annars får du smaka på den här morakniven, skrek hans kompis plötsligt och petade med den rödskaftade kniven i min midja. Inte hårt, men tillräckligt kännbart.

 

Kungsgatan kryllade av festsugna människor och taxibilar denna lördagsnatt. Men var fan är alla polisb...? hann jag tänka när den kraftigare av dem två vrålade: "Kör då, för i helvete! Vad fan väntar du på?!" De två smågangstrarna började bli otåliga och jag måste ta ett beslut. Snabbt. De två alternativen som stod till buds var att antingen hoppa ur bilen och rusa fortast möjligt därifrån eller att köra ligisterna till den begärda adressen. Som att välja mellan pest eller kolera. Skulle jag försöka fly så skulle jag med största sannolikhet inte ens hinna öppna bildörren innan det hände en "olycka". Och de skulle inte heller tveka en sekund att sätta sig bakom ratten, köra själva och kanske rent av kvadda bilen (en splitterny merca). Skulle jag välja att köra dem så kunde resan sluta precis hur som helst, eftersom blådårar som dessa inte är att leka med. Framförallt inte om de viftar med en kniv och hotar att använda den. Och mina desperata försök att blinka med hellysen i ansiktet på mina många kollegor – i hopp att de skulle förstå vad som pågick – hade inte gett något resultat, då de i sin tur "hälsade" glatt tillbaka med sina hellysen och bara lyckades reta knivmännen – som nu hade förstått vad jag försökte göra – ännu mer.

 

Jag kom att tänka på något som Abraham Lincoln sa en gång: "Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän." Ofrivilligt och med vetskapen att chansen till "vänskap" med dessa två kriminella och förvirrade bråkstakar är minimal bestämde jag mig för att ändå göra ett försök. Och med förhoppning att de trots allt inte kan vara så obegåvade att de hotar med kniv under pågående körning lät jag bilen rulla mot Sveavägen. Så länge jag satt bakom ratten hade jag ju kontroll över situationen och hade jag riktigt med tur så skulle jag hamna bakom en polisbil som jag kunde stoppa på vägen. Nu blev det inte så och jag började oroa mig var vad som skulle hända när vi kom fram till Haninge. Jag ville självklart inte ha betalt, inte heller hundringen som nu den ene med orden "svartingen ska fan inte ha ett öre" hade stoppat tillbaka i fickan. Nej, jag ville bara köra busarna till den krävda adressen, lämna dem och sedan åka hem till mina barn.

 

Många taxichaufförer råkar ut för liknande hot och besvärligheter när de utför sitt arbete. Inte nog med att det är dåligt betalt, obekväma arbetstider så brottas förarna också med rädslan att råka ut för oberäkneliga knäppskallar. Inte alltför sällan slutar mötet med dessa småkriminella med misshandel, rån och en förstörd bil. Men jag är också säker på att det går att avstyra de flesta hot, att en hotfull situation faktiskt kan sluta lyckligt. Så som det gjorde för mig med de två knivbeväpnade unga männen. På väg ut från Söderledstunneln och vidare på Nynäsvägen hade de lugnat ner sig en aning och också "avslöjat" en hel del om sina intressen, så som musik, tjejer och fotboll, något som jag drog nytta av i mina försök att bli "vän" med dem. Och det lyckades. Det visade sig bland annat att vi alla tre älskade Bajen. Och även om vår musiksmak inte var densamma så lyckades jag få de att tro att jag mer än gärna lyssnar på hårdrock. Hundringen och kniven nämnde jag överhuvudtaget inte under resans gång.

 

Väl framme i Haninge centrum fick jag inte bara hundringen och ytterligare femtio kronor som "dricks" utan också två uppriktiga handskakningar och två vänskapliga kramar: "Ööö, polarn, förlåt! Fan, du var ju jävligt schysst."

 

Josef Kurdman