Yttrandefriheten har naggats i kanterna                                                                             2003-10-12

Yttrandefriheten har naggats i kanterna                                                                             2003-10-12

 

Efter att ha varit på en längre bilresa genom Europa, med destination turkiska Kurdistan, är jag åter hemma i Huddinge. Det är skönt, med tanke på att jag är en lugn och sansad man som vill ha ordning och reda runt omkring mig. Jag är med andra ord – som min morbror sa det med ett varmt leende – "uppvuxen och uppfostrad i den svenska skolan". Hussein, som alltid har varit politiskt aktiv och troligtvis också blir framröstad till kommunordförande i sin hemstad snart, har efter alla sina Stockholmsbesök blivit en stor beundrare av Sverige och det "stabila svenska systemet". Framför allt fascineras och imponeras han av den yttrandefrihet som råder i mitt nya hemland, något som även jag är stolt över och mer än gärna berättar om för vänner och ovänner.

 

Emellertid har jag – i och med valkampanjen inför "krona eller euro"-valet – börjat oroa mig. Att EMU-frågan är mer komplicerad och svårhanterlig än vad många av oss har föreställt sig har vi alla onekligen insett - och därmed också blivit ännu mer förvirrade. Följaktligen är det ofrånkomligt att vi alla, från vanliga medborgare till ansvariga aktörer, mer än någonsin är tvungna och i behov av att nyttja vår "världsberömda" yttrandefrihet. Men får vi det, när valkampanjatmosfären speglas av aggressivitet? När ja-sägarna ser föraktfullt på "motståndarna" som om de vore utomjordingar? När nej-sidan anklagas för att vara i samröre med nazister och rasister? När vissa högt uppsatta politiker försöker hindra andra mindre högt uppsatta kolleger att argumentera för sin övertygelse? Kan man då verkligen tala om demokrati och att "ord står mot ord" i denna brinnande fråga? Nu kanske ni tycker att jag tar i, men min poäng är: lika angeläget som det är att höra högt uppsatta ja-politiker framföra sin ståndpunkt är det en självklarhet att svenska folket – som varken är idioter eller accepterar att idiotförklaras – får höra och analysera nej-politikers argument. Och då menar jag ja- och nej-politiker från ett och samma parti! Det är ju bara på så sätt väljare och sympatisörer till de olika partierna får en ärlig chans att bilda sig en – om möjligt – korrekt uppfattning i en fråga som rör sig över partigränserna. Svårare än så är det inte. Eller, rättare sagt, krångligare än så borde det inte vara, eftersom "yttrandefrihet" är gränslöst. Eller, är det inte det?

 

Det skrämmande och också mest beklagliga i EMU-röran är nog ändå tystnaden som har omgett somliga högt uppsatta nej-politiker. De varken syns eller hörs i den alltmer intensiva debatten och verkar tyvärr ha tagit mer hänsyn till "partilinjen" än till folkets allt större behov av information. Och i och med deras försvinnande – eller bortbuffande – från scenen är det oundvikligt att fråga sig om det är ja-sidan, som ju förbjuder, eller nej-sidan, som ju har accepterat den påtvingade tystnaden, som är den mest övertygade parten i eurotrasslets för- och/eller nackdelar ...

 

Hur som helst, vid den tidpunkt som denna krönika publiceras är valet över och troligtvis har svenska folket bestämt sig för att inte köpa grisen i säcken. Då återstår bara en fråga: vad är meningen med dessa försenade tankar och funderingar? Jo, det handlar – på långt sikt – om den "värdefulla yttrandefriheten", som min morbror uttryckte det. För hur vi än har röstat och hur resultatet av folkomröstningen än har blivit så kvarstår det faktum att den svenska yttrandefriheten har naggats i kanterna. Och kanske är det så, att intoleransen som ja-sidan uppvisade under valkampanjen rent av var en försmak och förvarning av det som skulle ske om vi hade anslutit oss till EMU och gått med på att flytta makten ännu längre bort ...

 

Josef Kurdman