Kortromanen "Leva på tur"

Leva på tur

 

Ännu en gång ropade den gamla kvinnan "Allah!" och lyfte sina små skrynkliga händer i höjd med ögonen. Hon stirrade i sina handflator som om det vore en osynlig text skriven där och mumlade något som inte gick att uppfatta. Jag satt bakom henne och började på fullaste allvar tro att det var hon och hennes böner som räddade oss från en katastrof. "Blixten", bussen vi färdades i, hade än en gång gjort en häftig inbromsning för en grop i den leriga vägbanan och det kändes som om vi levde på tur ... Eller, finns det verkligen en Gud däruppe ...? Jag vet inte. Vet någon?

          Den svartklädda kvinnan verkade hur som helst inte tveka det minsta på den punkten; hon var lugn och behärskad och såg ut att vara säker på att hon kommunicerade med Allah. Jag följde minsta lilla rörelse hon gjorde och bad för mig själv att hon skulle hålla sitt bedjande vid liv. Att hon sen bad på ett språk som var helt främmande för mig var oväsentligt – det fungerade ju ... Jag antog att hon – liksom jag och de flesta andra turkar – inte förstod mycket av det som stod i Koranen, utan att hon kunde bönerna utantill. Själv hade jag aldrig varit intresserad av muslimernas heliga skrift eller det arabiska språket, men liksom många andra människor påminde jag mig om Gud först vid såna här tillfällen – när jag var i knipa.

 

Under de fem timmar vi hade åkt hade Blixten trots ösregn, mörker och sliten vägbana gjort rätt för sitt namn och flera gånger var vi ruskigt nära att köra ner i diket. Att gå fram till chauffören och be honom dämpa farten var ingen idé, han blev bara surare och körde ännu fortare: "Gå och sätt dig, och kom för fan inte och tala om för Blonde Ahmet hur han ska köra sin egen buss!" sa han tvärt till mig när jag efter trettio minuters färd försökte få honom att sänka farten.

          Blonde Ahmet var en liten satt man och han var ljusare än snitturken, vilket gjorde att jag misstänkte att han härstammade från Balkan. Men Blonde Ahmet verkade bokstavligen ha tagit till sig en gammal turkisk sägen: "Den man som inte har mustasch och mage är ingen man". Hans breda och rödgula mustascher hängde långt nedanför överläppen och hans stora mage, som bussratten vilade på, påminde om en kvinna som ska föda trillingar. Han hade en blå så kallad pilotskjorta på sig och hans ljusgröna slips var den absolut kortaste och bredaste jag någonsin hade sett. Och visst, att vi turkar älskar att nynna djupt och sorgligt till olika klagosånger är ingenting som jag tänker sticka under stol med; men jag måste erkänna att åtminstone jag inte skulle ha minsta lilla chans mot Blonde Ahmet i en eventuell tävling i denna "sånggren". Han satt där bakom ratten och gav ifrån sig tröstlösa läten till de bittra låtarna som strömmade ut från bandspelaren som om hela världens bekymmer hade placerats just på hans axlar.

 

När den gamla kvinnan så småningom blev klar med sina böner vred hon försiktigt på huvudet och nickade, först åt höger och sedan åt vänster, som om hon på så sätt fick bort all ondska runt omkring sig. Vad hon i själva verket gjorde, fick jag veta senare, var att hon hälsade på "de två änglarna", som enligt islamsk tro sitter på varsin axel på alla människor. På högra axeln sitter godhetens ängel, som antecknar alla goda gärningar man gör och på vänstra axeln sitter ängeln som gör det motsatta – antecknar det onda man gör. Därefter meddelar dessa två änglar vad de har sett och hört till den allsmäktige – inför domedagen.

          Efter att ha hälsat på de två budbärarna strök kvinnan omsorgsfullt över sitt rynkiga ansikte med bägge händerna och sa tyst men hörbart "amin." Passagerarna som satt närmast oss gjorde och utropade samma sak, alla i mun på varandra. Min osäkerhet på hur jag skulle förhålla mig till detta krävde att jag tog det säkra för det osäkra och gjorde som alla andra, utan att förstå meningen med min handling. Sedan lutade jag mig bakåt i det slitna och obekväma sätet och plockade fram min bok för att sysselsätta tankarna med annat. Men jag gav upp fort. Jag hade inte hunnit läsa mer än en halv sida när jag lade ifrån mig boken. Blicken gled över texten utan att tankarna var med och känslan att leva på tur hade återigen omslutit mig som två svarta gardiner. Trafiken i Turkiet hade alltid skrämt mig; varje gång jag befann mig här fick jag ångest och befarade att jag inte skulle komma tillbaka till Sverige i det skick jag hade lämnat landet. Jag visste mycket väl att många av mina landsmän – utan någon som helst utbildning – skaffade sig ett körkort och åkte på städernas gator som om alla andra fordon var osynliga. 

          Som den gången för fyra år sedan – sommaren 1990 – då jag och en kamrat, Kristoffer, och våra flickvänner skulle bila genom Europa, med destination turistorten Alanya i södra Turkiet. Det var sent på natten och jag körde. Vi befann oss i Eskisehir, en mindre stad tjugofem mil sydost om Istanbul, och hade stannat för rött i en korsning. Det var helt tomt på vägarna när plötsligt ett fordon dök upp i backspegeln. Den lyste upp vår bil med sina hellysen och chauffören, som inte verkade ha någon som helst avsikt att stanna, tutade och blinkade intensivt med det starka ljuset som om han menade att vi skulle köra eller flytta oss ur hans väg. Självklart gjorde vi inte det – det var ju rött. Bilen kom i fruktansvärt hög fart och körde tutande om oss, utan att bry sig om varken rödlyset eller att det var en korsning.

          Ann-Marie och Magdalena sov i baksätet och hoppade till: "Va ...! Vad är det som händer?" undrade Magdalena.

          "Vilken jävla idiot, han ..."

          Jag hann inte säga mer, för i nästa sekund såg vi att rallyföraren, eller om det var en biltjuv, bromsade och stannade sin stora BMW. Och så hände det vi minst förväntade oss: mannen – jag var säker på att det var en man – la i backen, gjorde en rivstart och backade igenom korsningen i nästan lika hög fart som nyss. Min omedelbara tanke var att denne man nog var världens absolut ärligaste turk, men när bilen stannade vid vår sida såg jag att jag hade misstagit mig. På två punkter: för det första var det en kvinna som körde, en tjej som inte kan ha varit mycket äldre än vi, för det andra hade hon inte alls – som jag trodde från början – backat för att hon hade "missat" korsningen. 

          Hon vevade aggressivt ner sin fönsterruta och skrek något jag inte hörde samtidigt som hon skruvade med pekfingret i tinningen. Detta tyckte hennes tre vänner, en kvinna och två män, vara jätteroligt och hade för länge sedan brustit ut i skratt. De pekade på oss som om vi vore idioter och i nästa ögonblick – det var fortfarande rött – trampade den starkt sminkade kvinnan gasen i botten och försvann skrattande därifrån. Allt gick så snabbt att vi inte hann säga något ... Förresten, vad skulle vi säga? Vi hade förstått att vi i deras ögon var några töntar från utlandet som inte visste hur trafikreglerna i Turkiet fungerade.

          "Otroligt, vilken brud!" sa Kristoffer och tittade efter bilen med halvöppen mun.

          "Det otroliga, tycker jag", mumlade Ann-Marie, "är att hon gjorde sig besväret att stanna och backa igenom korsningen bara för att få sig ett jävla garv."

          "Äh, skit i henne, hon måste vara helt jävla rubbad", sa jag.

          "Ja ja, försök inte", skrattade Kristoffer. "Säg som det är, turkiska kvinnor är lite vilda."

 

Huruvida turkiska kvinnor är vilda eller tama vet jag inte, men att de hade börjat köra bil var något helt nytt för mig. Åtminstone på det här sättet.

 

Detta hände näst sista gången jag var här, för fyra år sedan. Nu hade jag inte varit i mitt hemland på två år och för varje gång jag kom ner kändes det mesta här lika främmande för mig som för de flesta svenskar. Förresten, tycker inte svenskar att såna här saker är charmiga?! Och att det mesta i Sydeuropa och i Asien (Turkiet ligger som bekant i Asien, även om vi turkar envisas med att se oss som européer ...) är exotiskt? Må så vara, men jag har fortfarande – efter att ha bott bland svenskar i snart tjugotvå år – väldigt svårt att förstå dem. Man brukar ju säga "smaken är som baken – delad", och det är väl så med vad olika människor tycker är charmigt och exotiskt också. Medan vi turkar, som bor i Sverige eller på andra håll i Västeuropa, vill ha ordning och reda på saker och ting, längtar många svenskar till det kaos som vi lämnat bakom oss: 

          "Jag förstår inte hur ni kan lämna ert vackra och varma land och bosätta er i kalla och kyliga Sverige", är en vanlig kommentar.

          Ta till exempel Magdalena och Ann-Marie, de tyckte att det var "gulligt" med kossor som promenerade på städernas gator, bland bilar, bussar och lastbilar. Och Kristoffer, som älskade att vara i mina landsmäns sällskap, tyckte att det var häftigt med polismän som tog mutor. Han blev inte ens upprörd när vi – natten efter den "vilda turkiskan" – stoppades av polisen och blev avkrävda på tjugotusen lira för något som vi inte hade gjort. Det var som om den turkiska trafikpolisen hade gått en avlyssningskurs hos Ebbe Carlsson, den numera döde bokförläggaren, för vi blev stoppade i samma ögonblick som jag och Kristoffer hade en het diskussion om just poliser och mutor. Vi hade lämnat miljonstaden Konya bakom oss för flera timmar sedan och närmade oss vårt mål, Alanya, när vi åkte fast i "snutens lunchfälla", som vi turkar säger. För det var så; när det var dags för lunch stoppades helt enkelt några bilar och sedan var saken – som man säger i Sverige – biff. Kristoffer körde och när han fick syn på polismännen såg han ut som om han hade sett fram emot det, ja rentav som om han hade längtat efter detta tillfälle. Han stannade bilen och klev lyckligt ur, något som han aldrig skulle göra för den svenska polisen: "Jag reser mig inte för nassejävlar", brukade han säga.

Men mot de turkiska poliserna var Kristoffer mycket tillmötesgående och ett ögonblick trodde jag att han skulle ta polismännen i handen, krama och tacka dem för att de hade stoppat oss. Han gjorde inte det, tack och lov. Jag var tvungen att kliva ur bilen också, dels för att tolka, dels för att slippa bli ovän med de två solbrända och leende poliserna. Men jag blev besviken, polismännen var inte dugg intresserade, varken av mig eller av den nu lika besvikne Kristoffer. I stället hängde de med sina håriga armar på bilens fönsterkarm och glodde på de två lättklädda och leende blondinerna i baksätet. Den tjocke av polismännen, som med batongen i handen såg ut som Svullo hemma i Sverige, tog av sig sin uniformsmössa och solglasögonen och tänjde på sina kunskaper i engelska till bristningsgränsen:

          "Ver ... Ver you froum is?"

          "From Sweden!", sa Ann-Marie och fortsatte le.

          "Swe...? Aha, Sveden, yees, yees ...!" utropade Svullo glatt men hejdade sig omedelbart. Han blev fundersam, pressade sina läppar mot varandra och skakade lätt på huvudet, som om han inom sig led och svor åt sig själv för att han under sin skoltid inte hade lyssnat bättre på sin engelsklärare. Men han kom igen:

          "Ver ... Ver you gou Türkiye?"

          "We are going to Alanya!" svarade Magdalena.

          "Aaa, yees, yees, Alanya .... Alanya goud! Türkiye goud!"

          Svullo hade uttömt sitt engelska ordförråd och tystnade; och efter att en lång stund ha – som vi turkar säger – "badat med blicken" i min tjejs urringning lyckades han och hans yngre kompis samla sig och ta sina hungriga ögon ifrån våra brudar. De återgick till arbetet och vände sig till oss, männen, och nu blev det – som man säger i Sverige – andra bullar. Tjockisen petade sina solbrillor i pannan, tittade forskande på mig och Kristoffer och sedan på tjejerna och därefter återigen på oss, som om han undrade hur i hela friden vi långhåriga smågrabbar hade lyckats få tag på dessa två kurviga varelser. Plötsligt kom han på att han hade ett jobb att sköta:

          "You no ... You gou nou izy!" sa han med höjd röst och viftade med batongen mot Kristoffer.

          Svullos bristfälliga språkkunskaper i engelska i kombination med Kristoffers låga uppfattningsförmåga – vilket jag för en gångs skull var glad för – gav mig tid och utrymme att klämma fram en invändning:

          "Nej, vi körde inte för fort", sa jag på turkiska, i förhoppning att Kristoffer skulle hålla käften, eftersom han nu såg ut att förbereda sig för ett motangrepp, eller ännu värre, jag misstänkte att han gjorde sig redo att erkänna något som vi inte hade gjort.

          "Jaså, du är turk!" utropade Svullo på turkiska. "Va fan sa du inte det från början för, driver du med mig?! Och vad fan menar du med att ni inte körde för fort? Menar du att jag ljuger?!"

          Min invändning var dumdristig och alldeles för modig, det förstod jag när Svullo kom ett steg närmare.

          "Nej, det menar jag inte", svarade jag och kände att mina ben bar mig ett steg bakåt.

          Jag var medveten om att vi hade kört fort och medgav det också. Kört fort alltså, men inte för fort – med tanke på att vi inte hade sett till någon maxhastighetsskylt.

          "Jo då, det finns det visst det!" sa den fete polismannen självbelåtet. "Precis utanför Konya står det klart och tydligt att hastigheten inte får överstiga sjuttio."

          Jag blev förbannad, men inte alls förvånad. Att vi hade passerat Konya för mer än tre fyra timmar sedan verkade Svullo inte ha någon som helst lust att ta hänsyn till.

          "Menar du den som har blivit osynlig under all fågelskit?" var min andra onödiga invändning och den gjorde Svullo rasande. Han menade att vi turkar som bodde i Europa var kaxiga och bortskämda och att vi hade alldeles för mycket luft i lungorna. "Och någon gång", fortsatte han och petade hotfullt med batongen i mitt bröst, "behöver man på något sätt tömma era lungor!"

          Sedan öppnade han bildörren, eller snarare, han slet upp den:

          "Kam! Kam! Aus, aus!" hojtade han och viftade ut Ann-Marie och Magdalena, som först nu fattade allvaret i situationen och slutade le. "Jag ska nog visa er!" hotade Svullos tvillingbror på turkiska och satte sig i framsätet och började rota bland våra saker. Jag var säker på att hans sökande kunde sluta precis hur som helst, i och med att han inte riktigt verkade veta vad han letade efter. Muttrande och svärande genomsökte han hela bilen, och då menar jag bokstavligen hela bilen, och när han så till slut lyfte sitt feta arsle från bagageutrymmet såg han faktiskt lite gladare ut. Han hade två paket av mina gula Blend och en skiftnyckel (som jag hade köpt på loppmarknaden i Skärholmen) i handen. Svullo räckte sitt fynd till sin kompanjon, som stod en bit ifrån och alltjämt "badade blicken". Den flinande och något yngre polismannen verkade sväva på rosa moln – med våra tjejer – och hörde inte sin chef. Ann-Marie och Magdalena hade börjat irritera sig på hans simmande blick och ville komma därifrån.

          När Svullo så lyckades väcka sin spinkige lärling från hans djupa drömmar fick denne gå med cigaretterna och skiftnyckeln till polisbilen. Han var mycket smalare än Svullo och såg mer ut som en springpojke åt tjockisen än en polisman. Han yttrade inte ett ord och höll med sin chef på alla punkter genom att hela tiden nicka instämmande. När han fnittrande och med raska steg kom tillbaka från polisbilen, som stod i skuggan av det enda trädet på flera kilometers håll, hade jag lust att fråga om han hade svalt sin tunga. Men det var inte läge för det. Och det var definitivt inte läge för att börja tjafsa om skiftnyckeln och cigaretterna. Svullo fick gärna behålla dem. Ann-Marie och Magdalena satte sig åter i bilen och Kristoffer, som var van att höra turkiska, ansträngde sig desperat för att förstå vad jag och den fete polismannen pratade om. När Svullo tog fram sitt block och penna ur den lilla svarta väskan som han hade under armen, lyste Kristoffers ögon, som om det här var det mest spännande som han hade varit med om. Han viskade i mitt öra att jag skulle pruta: "Du måste", sa han. "Det är ju fan det som det hela går ut på! Kom igen nu, vi kollar hur långt vi kan gå."

          Jag började lära känna en helt ny sida hos min sista manlige svenska kompis och förstod i den stunden att han hade bott i Fittja alldeles för länge. Han hade svårt att begripa att det här inte var någon lek; och just när jag skulle be honom hålla tyst la Svullo sin arm om mig och släpade mig med på en kort promenad, som om han ville avslöja de värsta polisiära hemligheterna för mig. Att göra motstånd mot dessa lagens väktare skulle vara lönlöst, därför följde jag med, utan motstånd. När vi stannade ett par meter bort frågade tjockisen mig något som fick mig att tvivla på mina kunskaper i mitt modersmål:

          "Okej, hur mycket vill ni betala?" undrade han lågmält och det verkade inte alls som om han skojade. Jag tänkte snabbt: Vad fan menar han? Vad då, "hur mycket vill ni betala?"? Är detta ett skämt? Eller kanske en av polisens berömda "snutfällor"? Vad ska jag säga? I och för sig var det ju artigt av honom att låta mig bestämma hur höga böterna skulle vara, men det var något skumt på gång och det oroade mig: "Jaa ... hmm ... ja, så lite som möjligt ..." svarade jag försiktigt och blev förvånad när den svullne polisens ansiktsuttryck mjuknade en aning. Men när han i nästa sekund log hånfullt och stoppade tillbaka blocket och pennan i väskan tänkte jag att "så lite som möjligt" var alldeles för lite och att han hade tagit det som en förolämpning.

          Det hade han inte: "Det blir ... Få se nu, hmmm ... " muttrade han och kliade sig i huvudet. Han verkade fundera djupt och seriöst. Men domen kom snabbt:

          "Tjugotusen lira!" sa han leende och såg ut att vilja bli kompis med mig. Jag förstod inte riktigt men tog fram plånboken och betalade. Han stoppade de slitna sedlarna i skjortfickan, tog av sig sin polishatt och torkade sin breda och svettiga panna med underarmen som om han hade jobbat och slitit för pengarna. Han var lyckligare nu, la armen om mig och ledde mig tillbaka till bilen. Så dunkade han mig och Kristoffer i ryggen, kastade en sista blick på Magdalena och Ann-Marie och önskade oss en trevlig semester.

          "Och tänk nu på att inte köra så fort i fortsättningen", varnade han oss. "Alla poliser är inte lika snälla som vi."

          "Ja ja, vi ska köra sakta", sa jag, "men jag vill gärna ha ett kvitto på summan som vi har betalat."

          Svullo tittade medlidande på mig och sedan på sin kollega:

          "Stackarn måste ha blivit förståndshandikappad bland de otrogna européerna", mumlade han till sin medbrottsling och vände sig till mig igen: "Då, unge man", sa han allvarligt och viftade med tre fingrar i luften, "är du skyldig den turkiska staten ytterligare trettiotusen lira!"

          Jag berättade för Kristoffer och tjejerna vad som gällde och vi valde att följa en gemensam linje; vi bestämde oss för att låta tjockisen behålla sitt kvitto. De två brottslingarna verkade ha fått in tillräckligt med lunchpengar nu och gick med raska steg mot sin bil. Kristoffer smålog för sig själv och tyckte att de påminde om Helan och Halvan. Jag tyckte att de snarare påminde om en hungrig anka med sin lilla ankunge springande efter sig.

          Vi satte oss i bilen; Kristoffer såg ut som om vi hade förlorat vår viktigaste fotbollsmatch och tjejerna var nyfikna på vad poliserna hade sagt och hur mycket pengar de hade fått.

          "I svenska pengar ... ett par hundra spänn", svarade jag.

          "Jaha, men det var ju inte så farligt", sa Ann-Marie.

          "Det handlar för helvete inte om pengarna, utan deras jävla sätt!"

          "Bry dig inte om det, lilla gubben", försökte Magdalena trösta mig och rufsade till mitt hår. "Vi är framme i Alanya snart och då ska vi ha kul!"

          "Jävla synd att de inte kunde engelska", beklagade Kristoffer sig. "Jag ville ju fan lattja lite ..."

 

Som sagt var, detta hände för fyra år sedan. Nu satt jag i svart buss med en massa gula blixtar i olika storlekar målade på och var på väg till min hemby, där jag föddes för tjugoåtta år sedan. En nära släkting skulle gifta sig och jag var tvungen att infinna mig där. Egentligen var det pappas plikt och skyldighet att åka ner, men då han blev sjuk i sista minuten fick jag ta "det stora ansvaret".

          "Någon från vår familj måste vara närvarande på bröllopet," beslutade pappa, "och jag vet inte om mitt hjärta orkar med en så stor fest, så då får du åka ner."

          "Men pappa", sa jag, "jag har ingen aning om hur jag ska bete mig i en sån situation ..."

          "Nähä, men då är det väl på tiden att du lär dig det då!" avbröt pappa mig och menade att jag hade blivit alltför mycket svensk. Och kanske hade pappa rätt, för när jag till exempel är på semester i Turkiet längtar jag tillbaka till Sverige redan efter tre veckor, och när jag är i Sverige längtar jag till Turkiet först efter fyra år.

 

Jag var det äldsta barnet, om man inte räknar Zeynep, min syster som är två år äldre än jag. Och kvinnor, ja, de gav pappa inte mycket för, särskilt om det var en kvinna som hade lämnat sin man, oavsett anledning och om den kvinnan råkade vara hans egen dotter: "Vad i helvete har en kvinna ensam där nere att göra?!" skrek pappa. "Och vad ska vänner och grannar säga om jag skickar ner en frånskild kvinna till en sån här dag?! Nej, du får åka och därmed slutdiskuterat!"

          Jag kunde inte göra annat än att ta ledigt från mitt jobb och förbereda mig för den stora dagen. Tre dagar senare landade mitt flyg på Istanbuls flygplats. Här skulle vi stanna i en timme och sedan flyga vidare till Ankara med ett mindre plan. Men så fort vi landade fick vi höra att planet till Ankara var inställt, "på grund av något okänt fel", sas det, och vi var tvungna att vänta på nästa plan. Kruxet var att nästa plan inte skulle gå förrän morgonen därpå.

          "Men", sa någon ansvarig kostymnisse stolt, "ni som vill komma i väg nu kan få åka buss! Och i så fall står självklart vi för kostnaderna!"

          Ja, tacka fan för det, hörde jag mig själv mumla och tog mitt handbagage och gick av planet. Efter att ha hämtat min resväska och kvitterat ut en summa pengar för bussresan skyndade jag mig mot utgången. Det var, märkte jag, lika skitigt och rörigt som för två sedan. Jag kunde knappt andas i den smutsiga luften som hade blivit svart av alla bilavgaser och av den mörka himlen att döma såg det ut som om det skulle börja regna när som helst.

          Taxibilar var det gott om vid stolpen, små gula Tofas Sahin (Made in Turkey). Jag stod där och var lite osäker på om jag verkligen vågade åka med en sån i Istanbuls hopplösa trafik när en framfusig taxichaufför tog mina resväskor utan att fråga och slungade in dem i bagageutrymmet. Det var inte bara det att chaffisen var hårbeklädd och stor som ett hus (jag hade alltid trott att mina landsmän endast förekom i lagom halvportioner) – han var dessutom så vilseledande lik en gorilla att jag hade lust att fråga hur honan och ungarna hemma i djungeln mådde. Jag satte mig för säkerhets skull så långt bort från honom i bilen som möjligt och bad om att få komma till bussterminalen.

          "Vilken bussterminal?" grymtade han.

          "Jaa ... den stora", försökte jag.

          "Den stora?!" morrade han och tittade på mig i backspegeln som om han ville försäkra sig om att jag inte drev med honom. "Vet du hur många stora bussterminaler det finns i Istanbul?"

          "Nej, hur fan ska jag kunna veta det?!" ville jag svara men avstod när min blick fastnade på hans massiva, håriga nacke. Frestelsen att spela Tarzan avtog snabbt, för rätt vad det är står man där, omringad av djungelmannens stammedlemmar. Men med tanke på att det bor tretton miljoner människor i Istanbul – som till ytan inte är mycket större än Stockholm – gissade jag att det fanns ett par hundra terminaler.

          "Jag vill till bussarna som går mot Konya", sa jag och satte på mig bilbältet.

          Han vände sig om, kastade en hånfull blick på mig och körde suckande ut från terminalen.

          "Litar inte herrn på mig?" undrade han.

          "Va ...! Vad menar du?"

          "Ja, vad fan tror du! Du sätter på dig bältet!"

          "Ja, vad är det med det?"

          "Tror du inte jag kan ... äh, skit i det!" muttrade han och pustade som om han tyckte att jag var dum i huvudet och ändå inte skulle begripa någonting. Att jag tog på mig bilbältet var en förolämpning mot hans yrkeskunskap, misstänkte jag, men jag vågade inte påminna honom om att det förutom hans lilla Sahin rullade åtta miljoner fordon till på Istanbuls mörka och trånga gator. Den sure taxichaffisen körde igenom Istanbuls innerstad som om inga andra bilar, lastbilar, bussar och människor existerade och jag fick en känsla av att han ville skrämma mig. Och han lyckades med det. Rejält. Men när vi hade åkt en stund saktade han plötsligt in och körde lugnt och nästan lagligt. Jag såg ingen polisbil, varken framför eller bakom oss, och tänkte att jättemannen kanske började tycka synd om mig. Men jag förstod att det inte var så när han frågade var i Konya jag bodde.

          "Jag bor inte i Konya. Jag skall till en liten by åtta mil norr om Konya."

          "Jaha, vilken by då?"

          "Kahramanlar, den ligger mellan Konya och en mindre stad som heter Cihanbeyli."

          "Cihanbeyli ...? Ja ja, jag känner till Cihanbeyli!" skröt han. "På somrarna är det mycket körningar dit. Det är mest folk som arbetar i Europa som åker taxi dit. Fan, de är rika, de jävlarna!"

          Mycket körningar dit, jävla skitsnack, tänkte jag, det är ju för fan minst sjuttiofem mil dit från Istanbul.

          "Har du varit i Kahramanlar någon gång?" frågade jag, i förhoppning att han skulle bibehålla sitt lugn.

          "Nej, men jag kör gärna dig dit!" skrattade han. "Billigt!"

          "Jaha, och hur mycket skulle det kosta då?" undrade jag fast jag inte alls var intresserad. Och som jag trodde kostade det en hel del pengar, och i det här vädret skulle det vara mycket säkrare att åka buss.

 

Trodde jag ...

 

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Ärade läsare, är Du nyfiken på hur Süleymans resa genom Anatolien slutar och om han kommer helskinnad fram till sin by, så kan Du skriva ett par rader och beställa boken. Pris: 80 kronor. Ring 070 - 772 69 50 eller E-posta på kurdman@swipnet.se

 

Josef Kurdman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En buss skenar genom det mörka anatoliska landskapet. Süleyman, född i Turkiet men uppvuxen i Sverige, är på väg till byn - som hans föräldrar lämnade för tjugoåtta år sedan - för att vara med på en släktings bröllop. Men bussresan, från Istanbul till Kahramanlar (Hjältarna), blir allt annat än vad den unge mannen hade räknat med ...

 

 

Är Ni intresserade av att köpa en eller flera böcker så är Ni välkomna att kontakta mig kurdman@swipnet.se

 

Josef Kurdman