De osynliga

(Tolv Haukidikter = en dikt …)

Regn över Stockholm
osynliga människor
bär sina sängar

Går mot Gamla stans
trånga och blöta gränder
månen lyser svagt

Utmed fasaden
mittemot konungens slott
ligger en tunn filt

Ett barn ler mot mig
jag tänker på dem hårda
kullerstenarna

Mörkklädda själar
rusar förbi med blindkäpp
och öronproppar

De låser in sig
bakom sina ståldörrar
släcker lyktorna

Julen är på väg
bakom persiennerna
är det tryggt och varmt

De gräver ner sig
i sängen och utanför
smattrar regnet hårt

Intill fasaden
gråter barnen sig till sömns
under regnskurar

Jag bör ta mig hem
men en liten pojke ler
och ber mig sitta

Min egen barndom
i min kurdiska hemby
kommer ikapp mig

Jag sätter mig ner
filten är redan dyngsur
snart faller snön tungt


Josef Kurdman