Den 6 juni
Sverige, älskade Sverige!

Tack! Tack för allt.

I fyrtiofem år har du varit mitt hem.

I fyrtiofem år har jag älskat dig.

I fyrtiofem år har jag inte bara känt mig trygg i din stora och varma famn utan också sett hur du sträcker ut dina händer, din värme och din solidaritet till/för människor i nöd, människor från både när och fjärran. Jag har, under alla dessa år, bevittnat hur människor med helt olika bakgrunder, människor som en gång varit bittra fiender, människor som inte för allt länge sedan knappt ville möta varandras – av hat – fyllda blickar, nu, tack vare ditt välkomnande och din välvilja, skakar hand, kramas och samsas om det lilla torra som livet har att erbjuda. Jag har, av dig, ärade Sverige, lärt mig att människor – oavsett social, kulturell, religiös, sexuell läggning och/eller etnisk bakgrund – visst kan leva sida vid sida, i samklang och med hänsyn till varandra. Jag har, hos dig, Sverige, i skenet av sommarnattens fullmåne, mött kvinnor, fria och stolta kvinnor, som sent efter en glädjefylld festkväll, lyckliga och med vinets berusning i både kropp och själ, promenera längst städernas gator och torg mot sina hem, i frid, som om männen inte existerade, män som är fullständigt övertygade om att deras frihet inte är vatten värd om inte kvinnorna är jämlika och lika fria som dem själva.

Sverige, vackra Sverige, många avundas dig och vill vara som du men få lyckas ... Många, väldigt många, vill gärna ta lärdom av dig men är – tyvärr – inte öppna för den frihet, glädje och trygghet som du så gärna vill dela med dig av. Ty, det har ett pris, "ett alldeles för högt pris", tycker de, ett pris som de inte är redo att betala – demokrati, jämställdhet, fred och frihet. Och ja, Sverige, jag är naturligtvis medveten om att även du har dina brister ... Men jag vet också – och jag ser – att du aldrig ger upp och att du, trots alla motgångar, kämpar vidare för att finjustera och finputsa det som återstår i ditt bygge. Jag är också väl medveten om att det, i och utanför dig, finns krafter, mörka och destruktiva krafter som vill skaka om ditt fundament och dina stöttepelare, skada dig och skapa en ny ordning, en ordning där mörkret härskar och där hat och fientlighet gror, där vänskap, kärlek och medmänsklighet kvävs. Men, fina Sverige, dessa förvirrade och rotlösa grupperingar och/eller individer, vars hjärtan är tömda på allt vad empati och sympati heter, kommer givetvis aldrig att lyckas med sitt uppsåt, för vi vet, vi vet både du och jag, att det goda till slut alltid segrar. Och det goda, kära Sverige, det goda är du, det lilla landet med den stora famnen.

Än en gång, tack, tack för att du är så som du är.

Josef Kurdman