Anklagad för våldtäkt                                                                                                                                

Anklagad för våldtäkt                                                                                                                                

 

(Förkortad version av en verklighetsbaserad berättelse.)


En stressad taxichaufför kom in i polishuset, lade en plånbok på receptionsdisken och förklarade brådskande för den upptagna kvinnliga polisen att någon kund hade glömt den i hans bil. I nästa ögonblick, på väg ut, kastade min kollega en snabb blick på den gråtande och snyftande kvinnan bredvid mig och skakade sedan lätt på huvudet åt mig, som om han undrade vad som hade hänt henne. Den unga kvinnan var nerkletad i sitt eget smink, läppstift och tårar; från hennes nu skrynkliga och missfärgade vita blus, som hängde utanför de tajta och blekta blåjeansen, hade det slitits bort flera knappar och av hennes tillrufsade blonda hår att döma kunde man tro att hon hade varit i krig med kvarterets alla herrelösa katter.

 

Men jag visste bättre, både jag och hon visste att det inte var så illa som det såg ut. Hon hade varken fört något krig med kvarterets katter eller mot mig. Men lik förbannat satt jag här på polisstationen och skulle anmälas för att ha försökt våldta henne. Jag skulle i min tur anmäla henne, för bedrägeri men framför allt för att ha anklagat mig för att ha försökt våldta henne.

 

Detta är naturligtvis en mycket ovanlig företeelse i taxivärlden, även om klimatet i Stockholms nattliv har blivit råare och mer hänsynslös. Få kvinnor skulle komma på tanken att försöka slippa betala notan genom att ta till detta chockerande tillvägagångssätt. Men på senare år verkar det tyvärr som om vissa unga kvinnor har satt det i system, att sätta skräck i taxichaufförerna för att på så sätt slippa betala för sina taxiresor. Till saken hör att detta mardrömsliknande scenario nästan uteslutande drabbar chaufförer med utländskt bakgrund, eftersom utgångspunkten för de kvinnor som beter sig på detta sätt verkar vara att deras ord väger tyngre än en "svartskalles". Det förefaller sig som om kvinnorna har fått "indikationer" på att det är lättare att skrämma just denna grupp. Dessa tecken har också jag förnummit. Vid de tillfällen jag sitter och fikar med kollegor upplever jag ofta att många – främst de svarthåriga chaufförerna – är rädda att polisanmäla kvinnor som inte betalar för sig. "Då är det bättre att låta dem gå, så slipper man en massa bekymmer", förklarade en äldre man som hade kört taxi i många år.

 

Den kvinnliga polisen började bli otålig med den berusade mannen. Han fick till slut höra det han ville höra och lämnade stationen på vinglande ben. En polispatrull skulle åka förbi hans bostad och ta hand om det stökiga ungdomsgänget. Nu var det "våldtäktsmannen" och "våldtäktsoffrets" tur att gå fram till polisen och berätta om "det inträffade". Vi reste oss upp och jag märkte att den unga kvinnan var tveksam i sina steg, som om hon ville göra allting ogjort och bara gå sin väg. Detta var egentligen inte så märkvärdigt, med tanke på att "våldtäktsmannen" ju själv hade kört henne till polishuset. Mot hennes både vilja och stora förvåning. Hon hade antagligen inte i sin vildaste fantasi föreställt sig att "smittförsöket" från notan skulle sluta på det här sättet. Vad skulle hon göra nu? Vad skulle hon säga till polisen, som nu ville höra hennes historia? Jag önskade innerst inne – för hennes egen skull – att hon skulle berätta sanningen så att vi bägge kunde gå härifrån. Det gjorde hon inte. Tyvärr. Hon trodde förmodligen att sanningen skulle svida ännu mera; hon kunde ju inte gärna berätta för polisen att hon själv hade kletat till sitt smink och läppstift, slitit av blusknäpparna och rufsat till håret. Och allt detta bara för att slippa betala åttiotvå kronor.

 

"Den här jävla svartskallen försökte våldta mig", snyftade hon och pekade på mig på polisens undran om vad som hade hänt. Jag såg förvåningen i den kvinnliga polisens ögon, som om hon var osäker på om hon hade hört rätt. "Jaha", sa hon lugnt och behärskat, "vad gör ´den här svartskallen' här i så fall?" Ett pålitligare svar, eller en skickligare fråga, kunde polisen knappt ställa. Den unga kvinnan blev helt ställd, fick inte fram ett ord och fällde ännu fler tårar. Och jag behövde egentligen inte säga så mycket heller, eftersom polisen snabba och erfarna genomskådande hade avgjort saken. Jag hade inte heller lust längre att anmäla henne för att ha anklagat mig för våldtäkt, eftersom det nu klart och tydligt syntes i hennes ögon att man inte beter sig på detta vidriga sätt.

 

Josef Kurdman