Brev till Alan                                                                                                                 2015-10-01                                   
Brev till Alan …

Hej Alan,

Hej Älskade lilla killen!

Vila nu ...

Vila.

Vila i frid.

Vila ut ordentligt, för Din resa har varit lång, mycket lång. Det vet jag, det vet vi – vi som fick äran att lära känna Dig. Vi som mötte Dig för första gången på en öde strand någonstans i utkanterna av Medelhavet, vi vet. 

Vi vet vad Du har gått igenom och vad Du har varit med om. Vi vet att den på Dig och Din familj påtvingade resan – utan varken mål eller destination – mot nya och okända världar var mycket besvärlig och näst intill outhärdlig. Men vi vet också anledningen till varför Du inte kunde stanna kvar i Dina hemtrakter. Vi är väl medvetna om den nöd och den förödelse som barbariska avskum hade utsatt Din hembygd för. Vi vet varför Du till slut, ofrivilligt, tvunget, lämnade Dina kompisar, släktingar, grannar och Dina fäders jord och gav Dig iväg. Vi vet allt detta.

Det vi inte vet, Älskade Alan, och aldrig någonsin kommer att veta är vad Du kände och tänkte i det ögonblick som havet öppnade sin stora och mörka käft och slet bort Dig från mamma, pappa och storebror. Nej, Alan, vi kommer aldrig någonsin att kunna föreställa oss hur Dina tankar gick när de höga och iskalla vågorna slog till och slet sönder Din familj i spillror och slungade iväg var och en av Er än hit, än dit. Nej, Alan, vi kommer aldrig någonsin att kunna förstå eller veta det ...

Men vet Du vad, Fina killen, vi vet åtminstone en sak: den dagen, den ödesdigra dagen, samtidigt som Du tappert kämpade emot havets skoningslösa och nedbrytande krafter, började det hända något med mänskligheten, något stort, något som skulle komma att beröra och förändra mångas människors innersta väsen. I grunden. För alltid.

Den dagen, Alan, plötsligt, började det spridas ljus, kärlek, empati och medmänsklighet på jordens alla hörn och kanter. Det var som om människor plötsligt – då, just då – upptäckte att de är just det de är – människor. Plötsligt började främlingar le vänligt och ödmjukt mot varandra; plötsligt insåg bittra fiender vikten och värdet av att respektera varandras olikheter; plötsligt överöstes barn runt om i världen med ännu mer kärlek av vuxna i sin omgivning; plötsligt drog fördomsfulla och trångsynta människor sig tillbaka i sitt skal och började fundera på begrepp som hat, kärlek och "livets mening"; plötsligt började miljontals människor runt om i världen samlas i spontana demonstrationer för en bättre och rättvisare värld, och plötsligt började världens ledare öppna sina stenhårda hjärtan och lyssna på de hittills ohördas krav på humanism. 

Plötsligt, Älskade Alan, plötsligt blev jorden lite enklare och lite vackrare att leva på. 

Vet Du, Alan, till och med de mest empatilösa människorna blev tårögda denna dag och grät för de grymheter som Du och miljoner andra barn hade utsatts för.

Vet Du vad, lilla gubben, Du lyckades starta och skapa en bit fred och harmoni på jorden.

Och nu, äntligen, efter den långa och ojämna kampen Du hade fört mot havets gudar och människans omättliga girighet, låg Du där, på stranden, i den mjuka och rödbruna sanden och vilade Dig. 

Det var då, Älskade Barn, det var då vi hann fram till Dig, det var då vi började lära känna Dig, det var då Du berättade Din och miljoner andra barns historia för mig och för resten av världen. Men det var också då – tyvärr först då – vi alla insåg att det var för sent, att Du nu hade lämnat oss.

Nu hade havet lagt sig som ett tjockt och tungt täcke i horisonten och vågorna, som nu hade förlorat sin förödande kraft, sköljde och smekte varsamt Din livlösa kropp, som för att rena Dig från all den ondska och smärta som Du hade sett och upplevt under Ditt tre åriga liv.

Och Du, Älskade Alan, Du låg där och verkade – trots allt Du hade varit med om – tillfreds och full av frid och harmoni över att resan äntligen var över.

Vila nu, Alan, vila.

Vila … Och förlåt oss, förlåt för att vi inte gjorde tillräckligt, förlåt för att vi kom för sent, förlåt för att vi tvingade iväg Dig på den eviga resan alldeles, alldeles för tidigt.