Diskriminerad                                                                                                                                                  2007-03-21

Diskriminerad                                                                                                                     2007-03-21

 

Min envisa inställning och ovilja att lämna krogkön handlade naturligtvis inte längre om en sista öl utan om ett av vårt samhälles mest blödande sår, förklarade jag för min vän, nämligen den diskriminering och främlingsfientlighet som invandrare kan utsättas för och som hänger över oss nysvenskar som svarta moln.

 

Decemberkylan var outhärdlig. Hjärnan ville lämna stan och åka hem men hjärtat envisades med att stanna kvar. Mest för min barndomsvän Alis skull. En öl åtminstone, nu när vi har stått i kön och frusit i trettio minuter, sa han med darrande röst samtidigt som han förgäves försökte hålla de svenska vintervindarna på avstånd genom att andas ut varm luft i sina över mun och näsa kupade händer. Han hade aldrig tidigare varit i Sverige och även om den kurdiska vintern många gånger kan vara grymmare än den svenska så var det här den kallaste natten han hade varit med om. Men han tröstade sig med att hans en månad långa semester nu äntligen var över och att han snart skulle flyga tillbaka till Kurdistan och sina tre barn.

 

Efter en kort stund, just när kylan höll på att knäcka Alis öl- och festbegär, såg vi till vår glädje att dörrvakterna äntligen släppte in de fyra männen förre oss i kön. Nu var vi bara ett par steg från entrén, värmen och den efterlängtade ölen. Men i nästa ögonblick, när vi stod öga mot öga med de två jättelika vakterna, som plötsligt såg ut som två besvärade och irriterade tvillingar, insåg jag att det skulle bli bekymmer: "Jaha, och hur många är ni, då?" undrade en av dem arrogant och kastade en blick över den långa kön bakom oss, fullkomligt ointresserad av vad för svar han skulle få. Vi är två, lät jag honom veta, fast han hade förstått det för länge sen, eftersom både han och kollegan av någon underlig anledning hade hållit ett öga på oss så länge vi hade stått i kön. "Jaha, okej ... Hmmm ..." mumlade han något tvekande när det plötsligt lyste i hans ögon, som om han äntligen kom på den avgörande frågan som skulle få slut på diskussionen: "Har ni medlemskort?" undrade han. Nej, det har vi inte, svarade jag och förstod vad som skulle komma härnäst: "Sorry killar, då får ni söka lyckan någon annanstans i kväll", sa han och bad oss flytta åt sidan.

 

Ali, som nu hade förlorat slaget mot kylan och var på bristningsgränsen undrade vad det var frågan om, varför de inte tillät oss att få komma in. Jag översatte det som dörrvakten hade sagt och förklarade för min vän att denna natt nog skulle bli mycket längre än vad vi hade räknat med. Innan jag överhuvudtaget skulle röra mig bort från kön ville jag ha svar på två frågor av jättebebisarna i dörren: "Varför frågade ni inte om medlemskort till en enda gäst förre oss?" De är alla stamgäster, svarade den något större av dem nonchalant och verkade förvänta sig att jag skulle tro på det. "Okej, då undrar jag varför det var nödvändigt med frågan om hur många vi är? Om nu medlemskort gäller så borde det väl vara helt ointressant om vi är en, två eller åtta ... Eller?" Svaret på detta var ytterst intressant: Du, fattar du inte svenska?! Ni kommer inte in här! Stick! skrek han och knuffade plötsligt till mig med full kraft.

 

Ett stort antal personer i kön och på Kungsgatan hade hört vårt meningsutbytte, bevittnat vaktens plötsliga vredesutbrott och ville nu vid en eventuell polisanmälan vittna till min, Alis och rättvisans fördel. Ingen av dem som var på väg ut från restaurangen hade tillfrågats om medlemskort heller men vakterna struntade i att besvara deras invändningar. Flera personer var också villiga att stanna tills polisen kom och brydde sig inte om minusgraderna i luften. Jag tackade dem för deras engagemang men ville för säkerhets skull – innan jag gjorde en polisanmälan – fråga vakterna ännu en gång: "Är ni säkra på att medlemskort gäller?" Ja, hajar du trögt?! röt den mindre av dem samtidigt som hans medbrottsling välkomnade ytterligare ett sällskap utan att fråga om medlemskort.

 

Bäste läsare, det skall mycket till innan jag tar orden diskriminering eller särbehandling i min mun men nu var det så uppenbart att det fullkomligt kokade i mig av ilska. Jag var medveten om att liknande förnedring och förolämpning av mörkhåriga människor i olika krogköer förekom titt som tätt men aldrig upplevt det själv. Nu fick jag plötsligt förståelse för att vissa unga män som blir kränkta och förödmjukade på detta sätt inte kan hejda sin frustration och vill hämnas på dessa dörrgorillor. Själv är jag en lugn och sansad man som avskyr allt vad bråk och hämnd heter. Men jag är också väl medveten om mina rättigheter och skyldigheter. En självklar rättighet är att människor oavsett hår och hudfärg skall kunna gå på vilken krog som helst, äta en bit mat och/eller dricka en öl utan att bli kränkta. Det vill säga så länge restaurangen inte är bokad eller det inte klart och tydligt framgår att de kräver medlemskort.

 

Ali, som var fullständigt främmande för allt vad krogköer och dörrvakter heter, försökte ännu en gång övertala mig om att vi skulle gå någon annanstans eller åka hem. "Vad förväntar Du Dig?", sa han, "Dessa mäns makt ligger i ett dörrhandtag och deras livsuppgift är att öppna och stänga en jävla dörr. Och de kommer aldrig att släppa denna makt ifrån sig, vad Du än gör eller säger!" Men min envisa inställning och ovilja att gå därifrån handlade naturligtvis inte längre om en sista öl utan om ett av vårt samhälles mest blödande sår, förklarade jag för min vän, nämligen den diskriminering och främlingsfientlighet som invandrare kan utsättas för och som hänger över oss nysvenskar som svarta moln. Så gott som varje kväll och natt förödmjukas och såras människor i olika krogköer, deppar ihop och går sin väg utan att orka eller försöka söka sina rättigheter – rättigheter som jag personligen inte under några omständigheter tänker släppa ifrån mig, hur mörka och tjocka rasismens moln än blir.

 

Nej, ärade läsare, jag ville varken hämnas eller jävlas med vakterna, men nu hade jag – mer än någonsin – gett mig fan på att jag skulle in just på denna nattklubb och dricka en öl med min gäst, även om det så skulle kosta oss hela natten. Om inte annat så skulle jag göra en polisanmälan, i förhoppning att både vakterna och deras chef dras inför rättsliga åtgärder och får betala för sin brottsliga yrkesutövning, något som vissa restaurangägare och deras jättar till vakter – trots flera fällande domar i liknande fall – inte har lärt sig att ta på allvar.

 

Den kvinnliga polisen som svarade i telefonen var mycket vänlig och tillmötesgående och femton minuter senare anlände en polisbil till restaurangen. De två polismännen pratade på varsitt håll med mig och vakterna och sedan också med "mina vittnen" – som hade trotsat kylan och väntat outtröttligt på att rättvisa skall skipas.

 

Nu, några månader senare, väntar och hoppas jag otåligt på att få möta vakterna och krogägaren öga mot öga i rättssalen snart.

 

Josef Kurdman