Lisas brev                                                                                                          2010-02-03

Lisas brev                                                                                                                                                     

 

"Han är sexton år, har bytt skola flera gånger och börjat umgås med äldre killar som är öppet nazistiska."

 

Det är inte för intet man säger att hat och fördomar frodas vid köksborden i hemmen. Brevet nedan, som jag häromdagen fick av en gymnasieelev, är ett exempel på detta: (För att underlätta läsandet och få texten mer sammanhängande har jag – naturligtvis med flickans godkännande – gjort några små ändringar.)

 

("Lisas" brev)

 

Hej Josef. Tack för att du kom till vår skola. Eleverna pratar fortfarande om dina föreläsningar om integration och rasism. Jag tror att du lyckades få många att tänka om. Synd bara att min pappa vägrade gå på kvällsföreläsning för föräldrar. Hade han gått så kanske han hade fattat att alla turkar och araber inte är kriminella. "Den där jävla kurden har inte ett skit att säga mig!" sa han bara när jag frågade om han ska gå och lyssna på dig. Pappa har tyvärr mycket fördomar mot invandrare och tror att alla är kriminella och kvinnomisshandlare. Det stör mig något så fruktansvärt, eftersom många av mina vänner är invandrare. Eller, de är inte alls invandrare, de är faktiskt födda i Sverige.

 

Du märkte säkert att min skola är väldigt blandat, hälften av eleverna är svenskar och hälften, som du sa på en av dina lektioner, "nysvenskar". Det funkar lika bra som i vilken skola som helst, de flesta är kompisar och snälla mot varandra. Klart vi har problem med vissa bråkiga elever ibland, men vilken skola har inte det? Men bara för att det är lite rörigt ibland vill pappa att jag byter skola. Jag kommer självklart inte att göra det men det är jobbigt att höra hans tjat.

 

Jag vet inte hur jag ska få pappa att ändra åsikt. Han förstår inte att han inte kan dra alla över en kam och jag vet inte hur länge jag orkar med hans kränkande kommentarer till höger och vänster. Så fort han ser en mörkhårig man eller kvinna muttrar han något elakt. En gång råkade han riktigt illa ut och var på väg att åka på storstryk av ett gäng, om det inte var för de tre äldre invandrarkillarna som gick emellan och räddade honom. Men det hjälpte inte, han tackade inte ens. Jag fick göra det.

 

Han tycker till exempel att det är fel att gifta bort sina döttrar, vilket jag håller med om, men i nästa sekund är han likadan själv och säger till mig: "Om du tar hem en turk eller en arab så sparkar jag ut er bägge två." Han vill alltså själv bestämma över vem jag ska bli kär i men tycker att det är fel när andra pappor vill bestämma över sina döttrar. Det är liksom dubbelt på nåt sätt. Till saken hör att jag är ihop med en kille från Turkiet. Han är världens underbaraste och jag har träffat hans familj flera gånger. De är jättesnälla och förstående och säger att jag ska ha tålamod med min pappa, att jag inte ska vara arg på honom. Pappa tror att jag är singel och hoppas att jag ska träffa en svensk kille. Men man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Blir man kär så blir man, oavsett om killen är snygg, ful, tjock, svart, turk, arab eller svensk. En dag kom Pappa hem och visade en tidningsartikel (det gör han ofta när det står något negativt om invandrare). Det stod att en man från Libanon hade rövat bort sina tre barn till sitt hemland. Mamman var svenska och hon kämpade för att få hem sina barn. Pappa tror att samma sak ska hända mig om jag får barn med en kille från ett annat land. Men då berättar jag om mina klasskompisar som har pappor från andra länder och som aldrig skulle göra något så hemskt.

 

Det som är jobbigt just nu är att pappa påverkar min lillebror mycket, det är mest därför jag skriver till dig. Han är sexton år, har bytt skola flera gånger och börjat umgås med äldre killar som är öppet nazistiska. Det finns tyvärr en hel del rasistiska ungdomar där vi bor. Jag vet inte hur jag ska göra för att få honom att sluta umgås med dem. Har du några bra förslag? Skulle du kunna tänka dig att prata med honom?

 

Jag hoppas du inte tar illa upp för att jag skriver till dig, men jag är så arg och frustrerad och vet inte hur jag ska göra. Jag vill ju inte bli ovän med pappa eller med min lillebror.

 

Jag skulle vara tacksam om du svarade men förstår om du inte har tid.

 

Ha det så bra
"Lisa"

 

Josef Kurdman