Mitt Nationaldagstal - Huddinge, 2010

  

Ärade vänner,

 

Hej och välkomna till nationaldagsfirandet denna vackra sommardag. Mitt namn är Josef Kurdman och jag vill börja med att säga att jag känner mig ödmjuk och hedrad att stå här inför Er och hålla tal på Sveriges nationaldag. Jag känner mig hedrad dels för att jag är Huddingebo sedan många år tillbaka, dels för att det numera inte bara är etniska svenskar som håller tal vid såna här tillställningar då stora och historiska dagar skall ihågkommas och firas, utan också att vi, svenskar med en annan bakgrund, som ju är en självklar del av det svenska samhället, har börjat komma till tals och kan visa vår uppskattning för detta fantastiska land som vi har valt att leva i. För många av oss som står här idag och som av olika orsaker, så som krig, förföljelser, fattigdom och/eller brist på demokrati och mänskliga rättigheter i våra hemländer, har Sverige kommit att bli vårt andra hem, en andra chans i livet och våra barns trygghet.

 

Många av oss har kämpat och slitit hårt för att ta oss hit. De flesta av oss har ofrivilligt, med tårar i ögonen och med en evig spricka och längtan i själen, lämnat våra hemländer, vårt språk, vår kultur, våra föräldrar, våra släktingar, våra framtidsdrömmar och mycket annat bakom oss i förhoppning att skapa en bättre framtid för oss själva och för våra barn. Det ligger i människans natur och historia att göra så, att alltid söka sig till det som fungerar bättre. Och så kommer det att fortsätta i all evighet. Om och när vår glädje, lycka och frihet brister, går förlorad eller tas ifrån oss kommer vi med största sannolikhet att söka oss till andra förhållanden, andra livssituationer och kanske andra delar av världen. Och vi, vi som nu befinner oss här och firar Sveriges nationaldag, vi har funnit vår lycka här, i Sverige, i detta harmoniska och sedan tvåhundra år tillbaka fredsälskande land. Naturligtvis finns det företeelser i vårt nya hemland som inte överensstämmer med allas våra förväntningar, så som olika kulturellt betingade yttringar och beteenden; givetvis finns det saker som skulle kunna fungera bättre, så som skola, omsorg och arbets- och bostadsmarknad; självklart finns det vissa problem i Sverige som kan kännas tunga och hopplösa, så som fördomar, rasism och diskriminering, men liknande motgångar och svårigheter finns i alla samhällen och bör ses som en utmaning och leda till önskan att vilja förändra vardagen till det bättre.

 

Vänner, såna här tillfällen, då vi samlas för att fira något som förenar och stärker oss i vår gemenskap, kan vara ett av många tillfällen i denna process, då vi kan känna samhörighet med varandra och med miljoner andra människor runt om i Sverige. Ett annat tillfälle – som jag inte kan låta bli att nämna här och nu – är när det är val i Sverige, som nu, i september, detta år. Gå och rösta. Din röst är viktig och behövs. Om inte annat så är det alla medborgares grundläggande rättighet och skyldighet. Bara genom att gå och rösta kan vi förändra samhället till det bättre. Och bara på så sätt kan vi glädja oss och fortsätta njuta av den frihet som vi alla just nu åtnjuter.

 

Vänner, som vi vet har Sverige på några få decennier kommit att bli ett av Europas mest mångkulturella länder. Här bor människor från alla världens hörn och kanter. Här bor över hundrafemtio olika nationaliteter och här bor människor med många olika trosuppfattningar. Denna verklighet är oföränderlig och oåterkallelig och har på ett eller annat sätt påverkat och format de flesta av oss, oavsett vår etniska, religiösa eller sociala bakgrund. Att majoriteten av oss invandrare har utvandrat från våra forna hemländer för gott är lika absolut som att amerikasvenskarna aldrig kommer att återvända till Sverige. Insikten och acceptansen av detta är grundläggande i förverkligandet av den pågående integrationspolitiken och i utformningen av det liv vi lever här och nu. Med andra ord, huruvida mångfaldssamhällets förblir berikande eller ansträngs till sammanbrott beror tveklöst på vår – svenskars och invandrares – förhållningssätt gentemot varandra och allas vår inställning till "det nya Sverige".

 

Ärade vänner, som sagt, vi har kommit från många olika länder och vi har börjat intressera och engagera oss i och för vårt nya hemland på bred front. Vi finns idag inom alla yrkeskategorier: vi är politiker, läkare, poliser, lärare, ingenjörer, militärer, advokater, lokalvårdare, chaufförer, egna företagare och mycket annat. Med andra ord, vi arbetar, studerar, umgås med vänner och grannar och uppfostrar våra barn så som vilken vanlig familj som helst i Sverige gör. Men framför allt är det ett faktum att vi har börjat slå rot här, att våra barn föds och växer upp här, att Sverige för varje dag som går känns mer och mer som vårt hem och vårt land. Jag är säker på att de flesta av Er skulle hålla med mig om jag påstår att Sverige är möjligheternas land och att vi enbart tillsammans kan lösa de bekymmer som eventuellt tynger oss. Vi måste samarbeta för att kunna ta del av de rättigheter som vi har rätt till och njuta av frukterna av detta välfungerande och välmående samhälle som vi har hjälpt till att bygga. Vi ska vara stolta över att Sverige är ett land av mångfald och vi ska vara stolta över vår fred, frihet, demokrati och solidaritet med våra medmänniskor och med andra nationer.

 

Här skulle jag vilja passa på och säga ett par ord till alla ungdomar som är samlade här: Älskade ungdomar, jag är säker på att de flesta av Er förstår hur viktigt det är med värdet av en bra utbildning, bra kunskaper i det svenska språket, respekten för varandra, lärare, föräldrar och det övriga samhället. Och sist men inte minst Er egen bild av Er själva – alltså självrespekt. Detta med "självrespekt" är viktigt, eftersom det är det mest grundläggande i Era liv. Det är ni som skall leva med Er själva dygnets tjugofyra timmar i ett helt liv och skall förhoppningsvis kunna se Er i spegeln med stolthet i framtiden. Ett liv är mycket långt, gör Ni vissa misstag nu, när Ni är unga, kan det vara för sent att rätta till de senare i livet. Gör inte samma misstag som vissa av mina barndomsvänner gjorde. Några av de har suttit i fängelse och några av dem lever inte längre på grund av olika dumheter som de gjorde under sin tonårstid.

          Ni är alla, var och en, unik på Ert eget sätt. Detta måste Ni förstå och leva därefter. Ingen av Er är lik den andre och ingen av Er kommer någonsin att leva samma liv som den andre. Detta kommer att bli klart och tydligt för Er när ni blir äldre. Ni kommer alla att gå olika vägar i livet, uppleva kärlek, skaffa Er olika utbildningar, gifta Er, skaffa egna barn och kanske till och med flytta till en annan världsdel. Men hur och var Ni än lever och befinner Er så är det Ni själva som är ansvariga för Era liv och Era handlingar. Det är Ni som skall – och kommer – att brottas med eventuella motgångar som drabbar Er i livet. Men det är också Ni som skall – och kan – njuta av allt fantastiskt som världen och livet har att erbjuda. Vill ni mot all förmodan lägga Er energi på dumheter, som till exempel kriminalitet, brottslighet eller fördomsfulla och rasistiska aktiviteter, så är det alldeles säkert att Ni kommer att ångra Er i framtiden.

         

Nu, när Ni är tonåringar, kanske allt runt omkring Er känns som en "lek" men snart börjar allvaret och då måste Ni vara redo. Ni ska veta detta: i många länder runt om i världen har miljoner barn och ungdomar inte ens råd att köpa en penna eller en bok att skriva i. De arbetar och sliter hårt på kvällar och nätter för att ha råd att gå i skolan och för att kunna hjälpa till att försörja sina familjer. Dessa barn och tonåringar skulle göra vad som helst för att vara i Ert ställe, stå här nu bland oss och ha möjlighet att skaffa sig samma chanser i livet som Ni har fått.    

          Tänk på att Ni börjar bli stora nu och är på väg in i "vuxenvärlden". Och denna värld kan bli rolig, tråkig eller rent av ett helvete, allt beroende på hur Ni bygger upp grunden. Jag menar: grunden måste vara stark och stabil, och denna stabilitet beror faktiskt helt och hållet på Er och hur Ni sköter Er och Ert skolarbete nu. Det viktigaste jag vill säga är ändå detta: det Ni gör med Era liv och Er skolgång är varken för min, Era föräldrar eller Era lärares skull, utan för Er egen skull. Det som vi vuxna vill är att Ni alla skall bli glada och lyckliga unga män och kvinnor i framtiden. Då blir också jag och Era lärare glada. Men framför allt blir Era föräldrar lyckliga och stolta över Er.

 

Till slut, med risk att mitt tal uppfattas som om det enbart vore riktat till människor med invandrarbakgrund, så vill jag bara tillägga att det var medvetet men också att innehållet av mitt tal rör oss alla, oavsett bakgrund. Ni kan läsa och analysera talet i sin helhet på min hemsida: www.kurdman.se

 

Avslutningsvis vill jag att vi reser oss upp och utbringar ett fyrfaldigt leve för Sverige ... Länge leve Sverige: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

 

Jag önskar alla en färgglad nationaldag och en solig sommar.

 

Josef Kurdman